”Jakten på Balderson” är ingen ensam galning
Podden som ska hitta författaren är trevlig men helt tom
Berättande är mysigt. Så mycket har vi förstått.
Och det är därför Spotifys poddserie Jakten på Bo Balderson känns som en förolämpning.
Frågan vem som står bakom den omtalade författarpseudonymen Bo Balderson, upphovsman till elva samhällssatiriska deckare mellan 1968 och 1990, har avhandlats otaliga gånger.
I poddserien tar Spotify och journalisten Axel Winqvist upp jakten, trots att svaret på gåtan redan finns publicerat.
Avslöjandet gjordes av Aftonbladet 1980 och både detta och en hel del andra teorier sammanfattas koncist bland annat på Wikipedia. Nästan tre timmars spänningsberättande tar vid innan Jakten på Bo Balderson kommer fram till exakt samma sak: En i övrigt okänd lärare ligger bakom böckerna.
Läraren själv är nu över 90 år, förnekar att han är Balderson och vill under inga omständigheter valsa runt i medierna ännu ett varv (därför nämns inte hans namn i podden och därför avstår även jag från att skriva ut det här).
När jag började lyssna trodde jag att podden skulle hitta något nytt. Dels för att det låter så, det löftet är vad man tar med sig från första avsnittet. Och dels: Varför annars göra den, när allt redan är känt och kartlagt?
Efter två avsnitt har spektakulära teorier om att Olof Palme, Astrid Lindgren, Olle Adolphson, Ebbe Carlsson och andra kanske är Balderson redovisats. Och naturligtvis avfärdats. Detta utan att läraren ens nämnts.
Då inser jag vad som håller på att hända. Det är där upplösningen kommer att landa. Och så blir det. Det genomarbetade avslöjandet från 1980 sammanfattas. Slut.
Det här är inte en podcast som har något nytt att berätta. Det är en podcast där berättandet i sig är innehållet. Vi uppmanas att följa med in i en spännande labyrint, trots att en rak väg passerar precis intill.
Jakten på Bo Balderson är nu ingen ensam galning. Nästan alla true crime-poddar, dokumentärer och Uppdrag granskning-program ägnar numera på tok för mycket tid åt meningslösa stickspår och utförliga beskrivningar av kuriositeter.
I många fall får vi ett slags anti-journalistik där research och metod blir huvudnumret – till och med när den inte ger något som håller för publicering.
