Inte första gången nazister dyker upp på Möllevången
I natt skördade den svenska nazismen sex nya offer.
Våldet var så grovt att det är en ren slump att ingen av de personer som drabbades avled.
Det exakta händelseförloppet under nattens angrepp på Möllevången i Malmö är fortfarande lite oklart. Men så mycket är tydligt: samtidigt som feminister och vänsteraktivister firar internationella kvinnodagen angrips de av åtminstone sex beväpnade nazister.
Därför är det också substanslöst prat när Skånepolisens informatör Calle Persson gång på gång upprepar att det rör sig om ett bråk mellan vänster- och högerextremister.
Den enda extremister vi vet var på plats är nazisterna.
Det är inte första gången nazisterna dyker upp på Möllevången.
2008 angreps till exempel kulturcentret Glassfabriken, som också så sent som i januari i år – på minnesdagen av Förintelsen – fick sina rutor krossade, i vad som av allt att döma var en högerextrem attack.
Men sådana incidenter är sällsynta.
Malmös gator, och i all synnerhet Möllevångens, har varit nazifria.
Platsens symbolik kan därför inte överskattas. Stadsdelen är Sveriges Kreuzberg, ett område så präglat vänsterkultur och invandrare att jag och många med mig har betraktat det som ett slags befriat område.
Man kan råka ut för mycket annat. Kriminalitet, fyllebråk, cykelkaos och bilracing på Bergsgatan, men inte nazister.
Här har hbtq-personer, mörkhåriga, feminister och vänsterfolk kunnat andas fritt.
Det är antagligen därför angreppet sker just här. Nazisterna vill visa att de kan slå till var som helst. De vill skrämmas.
Att det inte kommer att fungera stod klart när Malmös antirasister på bara några timmars varsel samlade uppemot 2000 personer – feminister, fotbollssupporters, s-kommunalråd och antifascister – till motmöte i eftermiddags under banderollen ”Antifascism är självförsvar.”
Flera av talarna uttryckte samma bestörtning som jag själv känner: här har vi trott oss trygga.
Men i nästa andetag besvarade man den krigsförklaring som angreppet innebär.
”Nazismen kan inte gråtas bort, bara bekämpas”, sa en talare. ”Med alla medel”, sa en annan.
Efter Kärrtorp och Möllevången finns nu risken att vänstern svarar på den nazistiska upptrappningen av gatuvåldet.
Sympatierna för dem som vill möta nazisterna med samma mynt kommer att öka. Fler kommer att beväpna sig.
I alla fall om inte polis och andra myndigheter nu snabbt får bukt med det högerextrema våldet. Inte bara måste man gripa och lagföra samtliga som var inblandade i nattens attack. Den bredare och allt djärvare nazistiska rörelsen måste också bekämpas med alla rättsstatens lagliga medel.
En sådan offensiv skulle sannolikt underlättas om myndigheterna också gjorde bort upp med de idéer om att vänstern och högern är lika farliga som under åren utvecklats till ett slags dogm.
Under hösten har vi från myndighetshåll matats med motsatt budskap. Säkerhetspolisen har ena dagen framhållit den autonoma rörelsen som det stora hotet, för att nästa dag tala om islamisterna. Med osviklig tajming lade till och statens utredning om extremism fram en rapport, som bygger på rena kålsuparteorierna, bara en enda dag efter nazistangreppet i Kärrtorp.
Men nu har vi – återigen – sett bevis på att högerextremismen är och förblir den enda riktigt farliga politiska rörelsen i Sverige – ett dödligt hot mot invandrare, hbtq-personer och vänsteraktivister.
