Kom igen, det är dags att göra Spung-filmen
Skämskudden för vuxna-som-inte-fixar-tonårslingo bör få renässans
TV I tisdags lanserade SVT ”Öppet arkiv”, en sajt med program som sänts före den 30 juni 2005.
Första dagen med denna guldgruva ägnar jag liksom många andra åt Spung (2002–2003). Tv-serien som visade en hel generation att det inte behöver vara pinsamt när svenska vuxna ska skriva tonårsdialog.
I Spung är skämskudden korrekt placerad. Vi skäms för att det är plågsamt att känna det Kim, Anna-Maria, Petra, Melas och Pelle känner. Inte för att det är plågsamt att se unga skådespelare utsättas för stolpigt manus och konstruerade situationer.
Kanske därför har Spung några av de hängivnaste fans ett svenskt tv-program kan ha.
Så vad finns att lära?
Först och främst att folk borde slänga pengar efter huvudförfattaren Cilla Jackert, och att förväntningarna stiger på Känn ingen sorg – filmen baserad på Håkan Hellströms texter som Jackert har skrivit manus till.
Men också att det var några år där i Fucking Åmåls kölvatten som det fanns en vilja att experimentera med form och språk för unga. Ett litet fönster där pengar gavs till bultande entusiasm och vilda grepp (i Spung gästar karaktärerna sina egna scener, drömsekvenser, textremsor, surrealistisk allsång – anything goes).
Tio år senare hoppas jag att de som sitter på pengarna läser explosionen efter att jag i går la ut en skärmdump på Pelle i sin Muse-tröja. Och inser att de var något på spåren där. Till nästa stora tv-händelse slår oss får vi helt enkelt vänta på Spung-filmen.
Jag vet att planen finns, kom igen, gör det ba’.
