Gripande och vackert av Sebastião Salgado
Fotojournalistens levnadsöde blev film av Wim Wenders
2009 besökte Wim Wenders Bergmanveckan på Fårö med Palermo shooting, en präktig kalkon med gravt Sjunde inseglet-komplex. Uppgivet konstaterade Wenders att dagens filmvärld inte skulle tillåta en Bergman eller en Antonioni från 60-talet.
Därefter har Wenders i stället delvis sadlat om till biograffilmare. Utblick klär honom bättre än självintrospektion. Häromåret stod han för den upplyftande 3D-filmen med Pina Bausch och nu är han aktuell med en vacker dokumentär om den brasilianske fotojournalisten Sebastião Salgado (nyligen utställd på Fotografiska).
The salt of the earth, regisserad tillsammans med fotografens son, har förvisso brister, en regelrätt hagiografi som gärna vill spilla över på Wenders själv med undertexten att denne här hittat sin världsförbättrare till själsfrände. Med spelad lågmäldhet konstaterar Wenders att människan, trots allt, är jordens salt! Och så adderar han lite självbespeglande kamerasymbolik i ett försök att göra sin karaktär mer perspektivrik.
Men detta skymmer inte sikten för helheten. Inspirerad av hustruns ständiga fotograferande gav Sebastião Salgado upp en välavlönad ekonomkarriär för att dra till Paris och ge kameran en chans. Därifrån bar det vidare till mörkrets hjärtan - i Kuwait, i Rwanda, men också till mindre dokumenterade hörn. Trots den exempellösa fördragsamheten med en darwinistisk värld är det oftast förbluffande att följa Salgados levnadsöde utifrån dessa hisnande fotografier - bilder omöjliga att inte gripas och förfäras över.
