Maktstrid i teaterdjungeln
Frigruppen Teater Tillsammans inriktar sig på att översätta tysk teater, ett gynnsamt koncept som ger gruppen tillgång till Goetheinstitutets stöd, medan publiken får uppsättningar utan skåplukt. Roland Schimmelpfennig är en av de mest spelade halvunga tyskarna, men hans Djurens rike får med gruppens gästspel i Gubbängen Sverigepremiär.
Modigt är det, för pjäsen är märklig. Det minst märkliga är att den utspelar sig på en teater: självbespegling har varit poppis alltsedan Shakespeares midsommarnatt. Svårare att få grepp om är intrigens nivåer.
Pjäsens skådespelare har i sex långa år spelat samma fabel om kampen mellan zebran och lejonet som djurens ledare. Nu ska uppsättningen läggas ner och striden mellan djuren flyter ihop med den mellan skådespelarna om att bli kontrakterade för nästa pjäs.
I botten alltså en kritik mot teaterns sätt att göra skådespelare till objekt. Först görs de till djur: när antilopskådespelaren kommer tillbaka efter föräldraledigheten känner inte ens ”lejonet” igen henne förrän han ser hennes ”röv lutad över vattenhålet”. I nästa avantgardistiska stycke förväntas de agera ting, frukostattiraljer som ketchup, rostat bröd, peppar och stekt ägg, om de alls får vara med. Och cynismen vidareutvecklas i en lång scen där den nya regissören (Michael Forsberg) i lömsk kulturmjukisstil dissar sin egen pajiga pjäs.
Allt detta är tydligt nog, men likväl blir helheten mystifierande. Det oklart om Julia Beil Amarilla tolkar djurpjäsen i pjäsen som ”dålig teater” eller ej. En hade kunnat skoja till den djuriska kioskvältaren rejält; här görs den som halvallvarlig undergroundteater. De svarta fjädrarna i maraboustorkens läderjacka vajar när Martin Hendrikse klänger upp i den råa byggställningen som markerar loger och tilja. Martin Skoglunds zebra har stoisk resning och Maja Frykberg Anderssons vildkatt vet vad hon vill.
Med djuriskt målad naken hud får också Sabina Heitmanns antilop och Hjalmar Wides gyllene lejonkropp påtaglig sex appeal. Ska de samtidigt föreställa håglösa skådespelaroffer?
När jag tröttnar på att förstå flyr blick och öra till scensidan där livebandet lever sitt musikaliska drama hela vägen. Kanske måste en inte alltid reda ut allt. Kanske räcker det ibland att spetsa öronen.
