Några fattiga ungar här …?
Finns det några fattiga barn här? Onsdagens Uppdrag granskning blev ett inverterat Lortsverige-reportage. Där Lubbe Nordström chockade Sverige genom att visa upp den sociala nöden på landsbygden på 30-talet under folkhemmets framväxt så reser Janne Josefsson runt och letar efter exempel på den verklighet som Rädda barnen och Majblomman larmat om. Men han finner bara välmående socialbidragstagare med rosenkindade barn på Halloweenparty. Ingen kunde skaka fram en hungrig unge i dåliga skor.
Hans drift är att leda i bevis att bilden av 250 000 fattiga barn är lögnaktig. På vägen lyckas han platta till en trio hjälporganisationer som arbetar för barn i nöd – bara kvinnliga chefer, är ämnet för lågstatus för män? – i samma hårda tonläge som om de förskingrat miljarder i skattepengar. Överdriven rapportering och manipulation av siffror, påvisar han, särskilt vad beträffar Majblomman.
Är just detta ett bevis för att barnfattigdom inte finns? Varför refererar han inte, som Malin Krutmeijer frågade här i Aftonbladet, till den forskning som finns? I Rebecka Bohlins reportagebok De osynliga – Om Europas fattiga arbetarklass säger socialantropologen Anna Gavanas att hon är frustrerad över det stora ointresse som råder kring hennes forskning kring migration och utanförskap. Hon intresserar sig för det så kallade prekariatet som knappt överlever med sina lågt betalda och osäkra påhugg i servicesektorn. Ofta har de två–tre hushållsnära jobb för att klara sig.
Under reportagets gång uppstår en generande metaeffekt. Josefsson använder i vanlig ordning just de tendentiösa metoder han anklagar andra för. Finns det några fattiga barn här? Med skamlöst ledande frågor får Josefsson folk att sammantaget svara: Nej, så farligt är det nog inte.
Några ord från Kurt Salomonssons roman Hungerdansen kommer för mig: ”Inom varje människa finns en latent lust att bortförklara den misär hon befinner sig i.”
