Svärd, tuttar – och ett avancerat berättande
I den bästa fantasyn sker det fantastiska i välbekanta miljöer
Fantasy sätter ofta kritikerns verktyg ur spel. Anledningen är, som litteraturforskaren Brian Atterbery påpekat, att formelberättande inte enbart kan bedömas utifrån de litterära kvaliteterna. Minns till exempel när ”Game of thrones” började sändas, hur kritikerna beklagade sig: drakar, svärd, magiker – och ständigt dessa tuttar. Några säsonger senare övergick klagan i ett exalterat mummel över vilket avancerat berättande samma, lite klyschiga, medeltidsvärld möjliggjorde. Viktigare än kvalitet, skriver Atterbery, är om formelberättandet får det förutsägbara att framstå som nytt och oväntat.
Detta tänker jag på när jag läser den nordiska fantasydrottningen Siri Pettersens ”Järnulven”. Det är den första delen i trilogin Vardari – den andra, ”Sølvstrupen”, har just kommit i Pettersens hemland Norge. Där har den lyfts till skyarna, och på sina håll har publiceringen framställts som en större grej än Fosses Nobelpris.
Hon litar på att läsaren vet hur ett gamla stan i en europeisk storstad ser ut
Först blir jag dock besviken på boken. Den handlar om en så kallad blodläsare, Juva, som hamnar i kläm under striden mellan samhällets brahmaner (blodläsarna) och adel (vardari). Det är en lätt igenkännbar medeltidsvärld som Pettersen mer framkallar än målar upp. Visserligen är de trånga gränderna, krogarna och de alkemiska verkstäderna noggrant beskrivna, men skillnaden gentemot annan litteratur som porträtterar främmande världar är att Pettersen inte behöver förklara dess egenheter. Hon litar på att läsaren vet hur ett gamla stan i en europeisk storstad ser ut.
Formelberättandet fyller en viktig funktion: läsaren behöver inte ägna sina mentala reservkrafter åt att lägga pussel med bakgrundsmiljön. I stället kan hen ägna sig åt intrigen – en komplicerad fläta med många trådar. Narrativet går att hänga med i just för att världens igenkännbarhet fungerar avlastande. Efter ett tag börjar jag uppskatta Juva, som påminner om den sturska Katniss i ”Hungerspelen”. Även Petersens laborerande med blodet som symbol är spännande. Karaktärerna dricker ulvblod, ett slags amfetamin, och handeln med drogen skapar slitningar i samhället. Samtidigt symboliserar blodet det Marx kallat ”dött arbete”, och när man upptäcker det ser man plötsligt en intelligent klasskildring. Fantasy beskrivs ofta som en verklighetsflykt eller semester från vardagen. Men det man glömmer i liknelsen är att man under ledigheten ofta börjar ifrågasätta sitt sätt att leva.
Siri Pettersen visar att fantasyn är en genre som kräver tålamod. Men inte som i kvalitetslitteraturen, där läsaren behöver vänja sig vid ett annat sätt att skriva, utan ett tålamod med det lite för välbekanta.
