När din dubbelgångare löper amok i debatten
Naomi Kleins ”Doppelganger” är inte vad den utger sig för – men är läsvärd ändå
Publicerad 2023-11-14
Naomi Wolf slog igenom 1990 med boken ”Skönhetsmyten”, var rådgivare till Al Gore och länge en popfeministisk kändis. Hon skrev yvigt om laddade ämnen som sex, kön och moderskap. 2019 drogs hennes bok ”Outrages” tillbaka av förlaget, eftersom dess bärande tes visade sig vila på en allvarlig feltolkning av källmaterialet. Någonstans här tog Wolfs politiska liv en ny riktning. Hon började posera med vapen, blev en återkommande gäst i Steve Bannons podd och jämförde pandemirestriktioner med gula stjärnor.
Ungefär samtidigt började Naomi Klein, författare till ”No logo” och ”Chockdoktrinen”, allt oftare att förväxlas med Wolf. Klein ser själv vissa likheter, utöver namnet: de har båda skrivit böcker om Stora Idéer, de har liknande frisyr och judisk bakgrund. Även om Wolf aldrig varit kapitalismkritiker som Klein, befann de sig ursprungligen på samma sida av det politiska spektrumet. De har till och med haft killar med samma namn!
I takt med Wolfs politiska omvandling blir det allt svårare för Klein att värja sig mot sammanblandningen. Den sker konstant, framför allt i sociala medier. Hon tvingas konstatera att hon har en dubbelgångare från en sorts spegelvärld, en förvriden version där allt är annorlunda och ändå inte. Klein blir som besatt av att följa och förstå Wolf och hennes universum. Denna besatthet är upprinnelsen till ”Doppelganger: A trip into the mirror world”.
”Doppelgangers” styrka ligger i elegansen i metaforen, och i hur ärlig Klein är med att de två spegelbilderna har många likheter, hur ogärna personerna på respektive sida än vill
Illustrationen är perfekt, och innehåller så många samtida ingredienser: den liberala avhopparen, deplattformeringen, uppmärksamhetsekonomin, konspirerandets perfekta matchning med algoritmerna. ”Doppelgangers” styrka ligger i elegansen i metaforen, och i hur ärlig Klein är med att de två spegelbilderna har många likheter, hur ogärna personerna på respektive sida än vill.
Naomi Klein är väl medveten om att den kapitalismkritik hon ägnat sitt författarskap åt har obekvämt många beröringspunkter med en mer spritt språngande version som ser dolda dagordningar överallt. Jag antar att hon ofta själv blivit anklagad för att vara konspiratorisk. ”Every serious left-wing analyst of power has faced this smear, from Marx onward”, skriver hon. För henne är det enkelt: systemet är riggat, företag försöker ibland dölja sanningen och USA bidrog till militärkuppen i Chile.
Så hur skiljer man de verkliga konspirationerna från de framfantiserade? Enligt Klein handlar det dels om metod – allting måste kunna beläggas! – och dels om graden av långsökthet, ungefär. Att tro på QAnons satanistiska pedofilnätverk är helt enkelt knäppare än att inse att vinstmaximerande är vad kapitalismen gör.
Gåtan Naomi Wolf/samtidens auktoritära utveckling blir dock inte löst. Kanske för att svaret är banalt – ”narcissim + beroende av sociala medier + medelålderskris/offentlig förödmjukelse = högerradikalt sammanbrott”, är den formel Klein föreslår. Hon skriver också om vänsterns tillkortakommanden, att människor vänder sig nån annanstans när leveransen uteblir. Det är förklaringar med poänger men som inte är överraskande eller djuplodande.
Klein gör pliktskyldiga försök att knyta ihop allt i en allmän tes om tillvarons dubbelhet, men det håller inte
Egentligen verkar inte Klein ens ha ambitionen att förklara. ”Doppelganger” är bara delvis den bok den utger sig för att vara – merparten består av texter som handlar om helt andra saker. Det finns kapitel om pandemin, om hälsofascism, om att vara förälder till ett barn med autism, om Israel och sionismen och om folkmordet på Kanadas ursprungsbefolkning. Klein gör pliktskyldiga försök att knyta ihop allt i en allmän tes om tillvarons dubbelhet, men det håller inte.
Det är ändå läsvärt. Kleins medmänsklighet och klarsynthet är djupt sympatiska. Hon petar i en del intressanta vänstersår: identitetspolitikens söndrande tendenser, att det ibland verkar viktigare att ta avstånd än att värva nya anhängare. Det är roligt när hon beskriver vänstern som ”highly unstrategic” och intressant när hon diskuterar Steve Bannons skickligare angreppssätt. Lite deppigt blir det dock mot slutet, när hon ska skissa på vägen framåt och hamnar i Wien, tidigt 1900-tal.
Det är förvisso onödigt att uppfinna hjulet igen, men som strategi mot högerradikalismen räcker det inte.
Fotnot: ”Doppelgänger. En resa genom spegellandet” utkommer i dagarna på svenska på Ordfront förlag.
