Idol-samhällets lagar har äntligen upphävts
Från Irland kommer ljudet av en ny europeisk subkultur
2023 var året när konsten – äntligen! – blev cool igen.
Den mer än tio år långa ökenpromenaden när kultur, möjligen för första gången i historien, underordnades sin egen avräkning, nådde vägs ände.
”Idol”-samhällets lagar – där det cederträdoftande alltid vann, där skönhet reducerades till generisk menlöshet, där sexighet komprimerades till en fråga om analblekning – gäller inte längre. Det desarmerade och utspädda förlorade, Andrev Waldens Augustpris till trots.
Istället riktades blickarna inom mode, litteratur och lyrik mot tiden strax dessförinnan. Det unga Stockholm (med Lover’s Skit-duon Nathalia Aránguiz och Ove Jerndal i spetsen) formulerar ett radikalt annorlunda ideal än det nyss rådande. Deras erbjudande är en obesvärad hedonism, baserad på Nebraska-sångaren Elliot Smiths garderob och Danny och Jenni Ramplings nattklubb Shrrom, som september 1987 skapade det som kallades acid house.
Samtidigt framstår den nykläckta förlagsetiketten Renate Ambient inte heller alls som den arbetsmässiga åtgärd en enig samtid nyligen hade avfärdat den för.
Att Sistpåbollenbladet, alltså den här tidningen, i höst lanserade ett manifest för en mer kapitaliserad litteraturbevakning kan vi lämna därhän. (Med det sagt var ändå ingen läsning 2023 roligare än den brittiska modejournalisten Charlie Porters ”Bring no clothes: Bloomsbury and the philosophy of fashion”.)
Också den kommersiella popmusiken befinner sig i övergång. Australiensaren Troye Sivans ”One of Your Girls” är förstås sexig in absurdum, jag blir helt dumkåt, men mest blåser refrängens form – tonartsbytet – stjärnstoff under lyssnarens fötter. Rapparen Andre 3000 begick samtidigt återkomst efter 17 års tystnad med ett instrumentalt flöjtambientalbum. Det är intressant just för att det handlar om pop. Hundra år efter popmusikens födelse består den av samma formel: masskommunikation koncentrerad till konst.
Med allt sagt är det oftast mot Irland jag har vänt mig 2023. Förr ansåg landets unga att den irländska folkmusiken representerade det gamla: kyrkan, kolonialismen och patriarkatet. Alltså ägnade de sig hellre åt rap, sex och dikt.
Fram tills nu.
Av all musik som kommit från Irland i år – Lankum, The Mary Wallopers, Lisa O’ Neill, John Francis Flynn – finns det en akt som reser sig över andra.
När ØXNs på debutalbumet CYRM släpper loss 1600-talsvisan ”Cruel mother”, om en kvinna som mördar sina nyfödda barn efter att ha blivit gravid med en gift man, lägger motståndet ner vapnen. Refrängen hamrar in budskapet om den oåterkalleliga ensamheten. Det är ljudet av en ny och samhällsdefinierande europeisk subkultur.
