Årets sämsta sex
Pinsamma metaforer och döda dvärgpingviner när Literary Review delar ut pris
I dag tillkännager den brittiska tidskriften Literary Review priset för sämsta sexskildring inom årets skönlitteratur – en motsvarighet till filmvärldens Razzie.
Förra året erkände författaren William Nicholson att nomineringen var djupt sårande, samtidigt gjorde han en del bra poänger. I stället för att fnittrigt vältra sig i misslyckade metaforer, borde man väl också lyfta fram det sex som faktiskt är bra återgivet?
Alla som skriver vet att sex och skräck (två ämnen som ligger ganska nära varandra) tillhör det svåraste som går att ge sig på, och hur konstruktivt är det att håna de som gör ambitiösa försök?
I år har meriterade namn som Haruki Murakami nominerats. Ett val som knappast överraskar någon som uppmärksammat hans oräkneliga antal toppiga bröst. I detta fall är det könshår ”as wet as a rain forest” som fångat juryn.
En annan är Man Booker-vinnande Richard Flanagans The narrow road to the deep north. Där avbryts akten av en hund som precis dödat en dvärgpingvin, och står med det ryckande djuret som en blodig klump i käften.
Jag har inte läst boken, men det verkar åtminstone originellt, vilket borde sätta fingret på det tveksamma i prisets förutsättning. Sex i litteratur är som sämst när det är cyniskt och reproducerande, som porr. Sådana passager finns överallt, men är inte tillräckligt ”konstiga” för att förnedras med ett ”Bad Sex in Fiction award”.
