Kriget river upp båda sidors värsta trauman
När hatet växer i samhället riskerar judar och muslimer att drabbas hårdast
Det finns få frågor som är så såriga och laddade att skriva om som Israel-Palestina. För trots att allt sker någon annanstans upplever många att det händer dem, här och nu. Många har relation till platsen, på ett eller annat sätt. Ett av dem stavas trauma.
Kanske är det en israelisk man som fångat det bäst på X när han skriver att händelserna under den senaste veckan har väckt rädslor som etsats sig in i båda folks kollektiva själar. ”För israeler framkallade kvinnors röster, som försökte tysta sina barn, krypa ihop bakom barrikaderade dörrar och vädjan om hjälp – som aldrig kom – starka associationer till Förintelsen. När mer än en miljon palestinier beordras att tillfälligt lämna sina hem ’för sin egen säkerhet’ river det onekligen upp minnet av Naqba. Vi bär båda med oss de värsta nationella trauman in i detta krig.”
De starkaste och mest insiktsfulla texter jag läst de senaste dagarna har kommit från israeliska liberaler och vänster. Men i Sverige är tongångarna uppskruvade till hundra. Vi saknar samlande ledare, vi saknar rum där vi möts och lyssnar på varandras erfarenheter. Sociala medier och algoritmer bara bekräftar vår världsbild, vi får inte inblick i andras liv och tankar.
Inte heller blir vi hjälpta av att vi har en regering som lever på polarisering. Det första regeringen och SD gjorde efter Hamas attack var att kalla till en presskonferens för att meddela att de ställer in utvecklingsbiståndet till civila palestinier. Kollektiv bestraffning blev den svenska regeringens svar.
Jag tänker på israeliskan Robi Damelin, vars son mördades av en palestinsk krypskytt för 20 år sedan och i dag arbetar med fred och försoning mellan israeler och palestinier. I en intervju med Dagens ETC sa hon att hon stör sig på tendensen hos folk som sitter utanför, i andra länder och tror att de måste välja sida. ”De spär bara på hatet mellan judar och muslimer. Om du inte arbetar för en fredlig lösning så håll dig borta! Lämna oss i fred om du inte vill vara del av lösningen.”
Vem lyssnar på henne? Inte Sveriges politiker.
Min oro är att polariseringen kommer att slå tillbaka mot just judar och muslimer
På nätet skriver liberalen Fredrik Malm att valet står mellan judisk civilisation och islamistisk jihad. För honom existerar inte vanliga palestinier med drömmar om ett vanligt liv i fred. Nej, vi ska välja mellan en civilisation och barbari. Vem väljer inte civilisation? Tongångarna för tankarna till gammal hederlig orientalism, där araben bara kan betraktas som våldsam.
Även delar av kulturvärlden har visat på häpnadsväckande enögdhet. I veckan skulle världens äldsta och största bokmässa i Frankfurt dela ut pris till den palestinska författaren Adania Shibli men valde att skjuta upp ceremonin, med motiveringen att Hamas attackerat Israel.
Min oro är att polariseringen kommer att slå tillbaka mot just judar och muslimer. För så har det sett ut många gånger; när hatet ökar i samhället är det de två grupperna som drabbas hårdast. I USA är det här supertydligt, attacker och trakasserier med hatmotiv ökar mot judar men också mot muslimer i kölvattnet av konflikten i Mellanöstern.
Även i andra länder har det varit tydligt de senaste åren att den ökade nationalismen och rasismen gett nytt bränsle åt antisemitismen. När politiker och debattörer spär på islamofobin och främlingsfientligheten ökar även attacker mot judar.
En förklaring är att konspirationsteorin om ”judisk världsmakt” och eurabia-myten är väldigt stark i västvärlden just nu. Förenklat kan man säga att det finns en högerextrem fantasi om att det sker ett folkutbyte, och att ”eliten” (judar) är ansvariga för invandringen (av muslimer).
Det här aktualiserades i veckan när amerikanska politikern och republikanen Ron DeSantis anklagade sin partikollega Nikki Haley för att vilja ”importera” flyktingar från Gaza till USA, något hon inte sagt.
I Sverige börjar vi också bli bekanta med uttrycket ”import”, som används av Sverigedemokraterna och numera även vår statsminister. I en intervju med Svenska Dagbladet sa Ulf Kristersson att problemet med antisemitismen var ”importerad”. Hans lösning var därför att stoppa invandringen. Att kalla människor för import är otroligt förnedrande – man importerar olja, varor och ris. Inte människor.
Dessutom är det fruktlöst att säga att problemet finns någon annanstans. I synnerhet om man är en statsminister som samarbetar med Sverigedemokraterna, ett parti som gjort sig ökänt för antisemitism.
Vid flera terrordåd som ägt rum de senaste åren har konspirationsteorin varit närvarande
Eurabia-myten är farlig på riktigt. Vid flera terrordåd som ägt rum de senaste åren har konspirationsteorin varit närvarande. Attacken 2018 mot synagogan Tree of life i Pittsburgh var den dödligaste attacken mot judar i USA:s historia. En 46-årig man sköt ihjäl elva och skadade sex personer. Gärningsmannen hade skrivit återkommande på sociala medier om HIAS, en judisk organisation som hjälper flyktingar. ”HIAS vill ta hit inkräktare som mördar vårt folk. Jag kan inte stå passiv och se mitt folk slaktas. Åt helvete med vad ni tycker. Jag går in.” Terroristen drevs alltså av idén att det var judarnas fel att vita amerikaner var under hot.
Muslimer och palestinavänner kanske inte alltid ser hur det här hatet påverkar både judar och muslimer. Tyvärr tappar många bort sig, tänker att de behöver inte visa solidaritet eftersom judar redan har stöd och skydd av samhället och av våra politiker. Det är på alla sätt ett felaktigt synsätt – många av de politiker som i dag är snabbast med att försvara Israel och judar gör det inte av omtanke om dem.
Låt oss nämna Sverigedemokraternas Björn Söder. Han betraktar judar som något avvikande från det svenska, har mycket goda relationer till Ungern och har hävdat att den judiske finansmannen George Soros ”drar i trådarna” i europeisk politik. Söder har samtidigt varit snabb med att lägga motioner i riksdagen som handlar om försvar av Israel. Det är uppenbart att det inte handlar om vare sig judar eller israeler utan om att använda frågan som slagträ mot muslimer.
Mirjam Katzin, tidigare Malmö stads samordnare mot antisemitism, skrev i en skolrapport för några år sedan om detta. ”Antisemitism har blivit en plattform genom vilken andra politiska strider kan föras, vilket gör att kampen mot antisemitism i vissa fall blir instrumentaliserad. Den här plattformen används bland annat för att föra fram islamofoba och anti-arabiska hållningar och frågan utnyttjas på så vis i en rasistisk diskurs.”
Vi har alla rätt att sörja och vara arga, men vi måste akta oss för dem som vill omvandla vår sorg till hat. Speciellt muslimer och judar behöver varandra mer än någonsin nu.
