För att bli rebell krävs det mer än en cigg
De bästa skribenterna utmanar på riktigt
När jag skriver det här har jag just gått min dagliga mil genom de nordöländska tallplanteringarna – promenaden hjälper mig att tänka. Men å andra sidan har jag nu också knäckt husets enda folköl och tagit ett djupt bloss på min vape. Även det masserar hjärnan.
Visst har Expressens Anna Gullberg en poäng i att det gick roligare till i kulturbranschen förr i världen. Mer fest och fylla, och mindre gesundheit. En avspegling av samhället i stort, givetvis: hela våra väsen ska ställas till kapitalets förfogande. En sund själ i en sund (samhälls)kropp har blivit lika självklart som högskoleutbildningen.
Jo, nog vill cheferna kunna spegla sig i sina anställda – nog det är gott att veta att squashmatchen beundras inte bara i sidled, utan också underifrån: så fortplantar sig ett ideal nedåt i en organisation, och ut i hela samhället.
Men vad Gullberg glömmer – eller inte ser? – är allt det som gått förlorat där bortom den späkta kroppens självpålagda fängelse. Visst var den intellektuella världen länge en skyddad verkstad, ett slags tankens Samhall för de skörlevande och de kranka. Ändå var det knappast för att Annette Kullenberg rökte eller söp som hennes texter var så självlysande, utan för att hon inte tog någon förbannad hänsyn. Det är därför vi minns henne med en sådan kärlek idag.
För det förflutna var inte bara en plats där legendaren Bang kunde ta en sig en bläcka – jag tror att det var i Shanghai – och helt enkelt försvinna ett par veckor, utan att karriären gick i kras, eller där Jan Stenbeck – som idag antagligen skulle känt sig manad att jogga till TV3:s huvudkontor – kunde ägna sig åt rent bulimiska orgier tillsammans med GW och kompani. Det förflutna var också en annan plats rent attitydmässigt.
Hade Kullenberg kunnat skriva som hon gjorde i dag? Jag tvivlar.
De skribenter jag helst läser är påfallande ofta är både överbegåvade och undersocialiserade. De är stingsliga, arroganta, och vägrar att dagtinga med sin moral. Ofta hamnar de i komplett onödiga, men underhållande bråk. Och lyckas de bara lägga orden rätt så struntar jag faktiskt i om de joggar, yogar eller lyfter skrot.
För inte blir man rebell av att tända en cigg, eller genom att skriva bakfull, även om bägge är sunda impulser i dessa helyllens dagar. Långt viktigare är att sätta sig själv på spel, våga bråka, och vägra anpassa ton och don efter person. Dessa egenskaper kombineras inte så lätt med dagens krav på bostadskarriär, ISK-konto och kultursidornas ständiga krav på lönsamhet.
Hälsohysterin är bara ett symptom på en allvarligare sjuka. Det som klämmer är nog inte kulturchefens löparskor, utan den allt snävare kostym som sys i det tysta. Vem törs längre vara obekväm?
