Förut var det kultur – nu är det genetik och ras
Återigen försöker Sverige radera ut folk och språk som inte passar in i bilden av nationalstaten
Jag undrar vad jag hade sagt under ett språktest vid två års ålder. Om jag hade sagt ”bil” ifall en av språktestarna hade visat mig det på en bild, eller om jag hade nynnat och sjungit hela Mustafa Sandals turkiska nittiotalspophit Araba (1996) utantill. Antagligen båda. Om jag hade blivit omhändertagen av myndigheterna trots att forskning redan då visade att flerspråkighet är en tillgång i språkinlärningsprocesser.
Det är ett par veckor kvar till valet i Sverige och den senaste tiden har politiska partier på högersidan, men även Socialdemokraterna, kommit med det ena absurda förslaget efter det andra. Lösningen på fattigdom och kriminalitet är chockerande nog inte att riva ner klassamhället och sträva mot en mer rättvis resursfördelning, utan diskriminerande insatser mot barn. En del ger sig in i argumentationen direkt och vill diskutera hur legitima dessa förslag egentligen är. Inte alls, så klart. Illusionerna om seriös partipolitik borde väl egentligen ha släppt sedan länge, precis som alla drömmar om rättvisa borde ha lämnat med de döda och inlåsta.
Det är svårt att inte bli nostalgisk, som om längtan efter en annan tid kunde ändra den nuvarande riktningen. Vi har redan blivit ombedda att gå under valfrihetens fana under vilken välfärden såldes ut och folk blev stenrika. Vi har redan blivit konkurrenter, konsumenter och kunder som ska tro på att vissa är sämre på att konkurrera än andra. Först var det en fråga om kultur, nu är det en fråga om genetik och ras. Så lyder den rasistiska hållningen som blöder genom hela politiken via SD.
Det har blivit så normaliserat i den svenska politiken att det liberala förhållningssättet till migration som billig arbetskraft numera känns utopisk, trots att den växande medelklassens ”behov” av renovering, taxi, hemstädning, leverans av mat, kläder, växter, tuggummi, vad som helst, bygger på usla arbetsvillkor som migranter är villiga att arbeta under för att inte deporteras. De som inte är arbetsföra eller lever en kriminell livsstil saknar mänskligt värde och ska helst redan sitta på ett direktflyg härifrån.
Samtidigt krymper den verkliga friheten i människors liv, vilka redan är kringskurna på grund av ökad segregation och sämre livsvillkor, eftersom det nu handlar om att inskränka på människors reproduktion och familjebildning. Denna socialpolitik är lika aktuell i dag som den var för hundra år sedan när Sverige försökte handskas med konsekvenserna av övergången till ett industriellt samhälle och klasskillnaderna de gav upphov till.
Det resulterade så småningom i lagar om sterilisering, och under mellankrigstiden började svenska staten tvångssterilisera särskilda etniska grupper, mentalsjuka, funktionsvarierade, sexarbetare, transpersoner, medan politiska motståndare blev satta i interneringsläger och på anstalter.
Det är alltså inte första gången Sverige försöker radera ut folk och språk som inte passar in i bilden av nationalstaten. I filmen Historjá – stygn för Sápmi (2022) berättar konstnären Britta Marakatt-Labba om en traumatisk erfarenhet av att från sju års ålder gå i nomadskola i Karesuando där samiska barn skulle lära sig svenska för att det ansågs vara deras modersmål.
Hon berättar om tvångsförflyttningarna i början på 1900-talet, när den norska staten bildades och gränsen mellan Norge och Sverige upprättades, för många en fiktiv gräns som implementerats med våld. Hon säger att hon föddes in i den politiska kampen, vilket märks i det otroliga verket Kråkorna (1981) som gestaltar barrikaden vid Alta och en flock kråkor som genomgår en metamorfos till poliser. Hon säger att det var hennes mamma som först satte djur i olika politiska kontexter: ”Efter ett tag kom vinden och sopade igen spåren, här har kråkorna varit fram”.
Det figurativa broderiet Marakatt-Labba ofta ägnar sig åt kombinerar det taktila och visuella för att förstärka närheten till det som gestaltas. Hon säger att hennes arbetsprocess är ”som att färdas i dimma” för att se vilka världar som öppnar sig. Det handlar inte sällan om berättelser som är knutna till landskapet och samisk mytologi, undervärlden och de underjordiska. De som försvinner när marken och dessa heliga platser exploateras. Hon berättar att de numera osäkra väderförhållandena under vintertid gör att renarna inte kommer åt bete under isskorpan som bildas av att snön smälter och fryser till is om och om igen, och därför inte klarar sig, vilket gör att unga människor tvingas börja arbeta i gruvorna och motvilligt exploatera marken för att försörja sig.
Jag tänker på alla frågor som står i skuggan av det politiska spelet, hur förödande det är att de inte får ta plats. Allt som sker i tystnad, som inte sällan pågår genom en kamp mellan aktivister och -polisen.
Bara ett par dagar efter att filmen hade premiär i Sverige kom domstolsbeslutet om att låta Beowulf Mining bygga en gruva i Gallók. Järnvägen som förbinder norra Sverige med huvudstaden ska byggas ut. Detta kallas för en ”grön omställning”, till och med av vänstern, och ska förhoppningsvis rädda oss från skenande elpriser, postpandemi, lågkonjunktur och krig. En nyindustralisering som inte alls är ny, inte ens när den banbrytande dokumentärboken Gruva (1968) kom ut, där gruvarbetare i Svappavaara fotograferats av Odd Uhrbohm och kommer till tals genom Sara Lidmans transkriberingar och penna. Den historiska strejken som varade 1969–70 i femtiosju dagar handlade om gruvarbetarnas arbetsvillkor under LKAB, vad arbetet gjorde med kroppen och psyket, men nu är frågorna mycket större än så.
Vad ska hända om tio, tolv år när gruvan blir värdelös? Hur ska resursfördelningen se ut nationellt? Hur mycket kommer elen att kosta oss? Blåser det utomnordiska eller icke-västliga vindar? Kommer vatten att privatiseras? Hur många fler städer kommer att flyttas för att låta företag fortsätta gräva i marken tills vi alla blir slukade av ett enda stort hål? Vem ska rädda sjukvården? Se dessa frågor som ett alldeles eget språktest, från en medborgare till våra politiker. Låt oss veta vad resultatet blir.
