En blodig historia
Gunder Andersson läser en virvlande och gripande bok om Armenien
Titeln på den rumänske författaren Varujan Vosganians roman säger vad det handlar om. Han är armenier, och han skildrar ett folk som långa perioder tvingats till lågmält prat av ren självbevarelsedrift. Men också, lika viktigt, för att till nya generationer förmedla berättelser om det armeniska folkets öden för att bevara en nationell och kulturell självkänsla.
Armenien är en liten nation mellan Svarta havet och Kaspiska havet. I tusentals år har landet varit klämt mellan stora och maktlystna grannar som romare, perser, ryssar, turkar. Efter första världskriget blev det en period sovjetisk folkrepublik. Man har en stolt kulturell tradition, redan år 301 e Kr gjorde man som första land kristendomen till statsreligion. I samma veva skapades ett eget alfabet som en form av nationellt motstånd mot Bysans och Persien och en av de första bibelöversättningarna var armenisk. I vår tid, 1990, var man en av de första nationer som frigjorde sig efter Sovjetunionens fall.
1900-talet var blodigt för armenierna. Efter förföljelser med början 1895 och senare följd av excesserna från 1915 och några år framåt, uppstod en armenisk diaspora. Det finns åtta-nio miljoner armenier spridda över världen, i grannländerna och hela Europa men även i USA och Brasilien.
I Vosganians fantastiska bok, där dokumentation är en del av romanhandlingen, virvlar det armeniska folkets trauma förbi i konkreta och upprörande scener, med det muntliga berättandet som stadig grund. En medryckande, litterär fresk fylld med mänsklig heroism och lidande. Här finns periodvis drömmen om ett återupprättat Storarmenien, men det motstånd som skildras, i hemlandet men även Rumänien, är i allmänhet av mer defensiv art, och rör vanligen en pågående ockupation och politiskt förtryck.
Vosganian skiftar oavbrutet berättarperspektiv, ibland är det enskilda människor som för ordet, i andra avsnitt skildrar Vosganian på ett reportageartat vis konkreta skeenden, som den av turkarna 1915 framtvingade dödsmarschen över bergen till Deis-es-Zor, som i dag ligger i Syrien. En fasansfull historia, där folk dör som flugor, av svält, törst, köld, sjukdomar, varpå vilda djur kalasar på liken. En halv miljon beräknas ha dött, och de överlevande arkebuserades gruppvis. Än i dag förnekar Turkiet officiellt att det rörde sig om folkmord.
Även i modern tid hör övergreppen till vardagen. Vi möter den kommande presidenten Ceausescu när han 1957 som ung officer kommenderar fram artilleri för att ta död på något dussin småbönder som protesterat mot kollektiviseringen av jorden.
Mitt i denna fasaväckande historia möter vi armenier som försöker leva sina liv, med småföretagsamhet, handel, konsthantverk och annat. Många var ekonomiskt framgångsrika, duktiga affärsmän - en gång i världen bedrev man handel längs Sidenvägen ända bort till Indien - men när sovjetiska trupper kom efter 1945 var det slut med det. Resultatet när detta rätt väl fungerande, småskaliga samhälle slogs sönder blev svartmarknad och korruption.
Det är en för de flesta av oss okänd historia som Vosganian berättar. En realistiskt stark och sinnlig roman, men också en av de mest upprörande och otäcka böcker jag läst på länge.
Prosa
» Viskningarnas bok
Varujan Vosganian
Övers. Inger Johansson
2244
