”Återträffen” är större än Odell, Johansson
Jon Asp om Anna Odells film: Tar upp något som angår oss alla
FILMDEBATT När Anders Johansson kritiserar Anna Odells regidebut Återträffen har han, som flera före honom, en poäng i att svenska filmkritiker ofta är undfallande. Detta gäller i synnerhet välproducerade svenska filmer av etablerade regissörer.
Men faktum är att filmen har lovordats världen över, som på premiären i Venedig där den vann de internationella kritikernas debutpris. Dessa kritiker hade förstås aldrig tidigare hört talas om Anna Odell. För svensk media allmänt, särskilt morgontidningar och morgonsoffor, är hon, mobbad känd konstnär som spelar sig själv, förstås en våt dröm. Men för det kan knappast regissören lastas. Och konstnärligt sett är Återträffen större än Anna Odell.
Filmens styrka ligger inte bara i tematiken, utan också i den raffinerade estetik som bidrar till att resa allmänmänskliga frågor om de roller vi väljer att spela i olika situationer, utifrån en problematik om gruppdynamik och maktspel som är vidare än den rena mobbningens.
Kort sagt, en formsäkerhet som står ut i svensk film och som lägger ännu ett lager till den utbredda autofiktiva genren.
I en individfixerad tid måste filmen, precis som andra konstarter, få ske mot en starkt personlig botten. Visst kan man tala om revansch (är det ens fult?), men inte så mycket för filmens Anna som för den filmdebutant som möjligen lyckas tysta tidigare tvivlare. Det ligger i den mediala framgångsberättelsens natur. Hur skulle Anna Odell, av alla, kunna svära sig fri från den? Och vad vore, i hennes fall, mest ärligt – att utgå ifrån sig själv eller andra?
Anders Johansson invänder vidare mot scenen där huvudpersonen joggar raskt mot vykortsvacker fond. Som om en framgångsrik och snygg konstnär inte skulle ha rätt att känna sig jagad av det förflutna? Och samtidigt berätta detta för omvärlden utan att förminskas till självhjälpsideolog?
Det ligger i konstnärens makt och ansvar att göra det man annars inte gör, som filmens Anna vill när hon söker i det förflutnas maktrum. Att hon ställer sina klasskamrater mot väggen innebär inte enkel och odelad skuldbeläggning. Att samma korridorer gapar tomma skymmer inte heller det djupt allmänmänskliga, som tydligt utspelar sig över långa sekvenser med såväl klass- som genusaspekter.
Så med en sällsynt framgång slår det svenska kulturkotteriet till igen, alltjämt med filmen lägst i hierarkin. Åter handlar det mer om positionering och om att värdera upphovspersonen, än att höja blicken och se till verkets faktiska tolkningsmöjligheter.
Ett historiskt exempel är Olof Lagercrantz, som 1955 fullständigt gjorde ner Ingmar Bergmans Sommarnattens leende, en film som vann pris i Cannes och beredde regissören ett internationellt genombrott. Senare tog Lagercrantz tillbaka sin kritik, med hänvisning till att hans infekterade förhållande till Bergman grundade sig på hans egen borgerliga uppväxt, att filmen låg för nära de egna erfarenheterna.
Möjligen förhåller det sig på ett liknande sätt för dem som inte ser det universella i Återträffen. Man behöver alls inte tacka den stora konstnären för inlägget, som en onykter medlöpare ironiskt uttalar efter huvudpersonens tal. Men en sansad kritiker bör kunna se att det handlar om något större.
Vi måste kunna okulärbesiktiga också denna filmskapares uppkastningar. Även om hon är kontroversiell och medialt omskriven, även om hon är medelklass, även om hon heter Anna Odell.
