Kuppförsöket mot Corbyn – som på tv
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2016-08-18 | Publicerad 2016-08-17
Lars Henriksson om en fantasilös kritik mot politiker som vill nytt
När den radikale ledaren för Labour väljs till premiärminister rullar maktens dolda maskineri i gång bakom kulisserna. Säkerhetstjänst, medier, det egna partiets karriärpolitiker, alla konspirerar de för att bli av med denna främmade fågel som bryter mot reglerna genom att faktiskt börja genomdriva sina radikala vallöften.
Det var intrigen i den välgjorda brittiska 80-talsserien A Very British Coup, även visad i svensk tv, efter en bok av den blivande parlamentsledamoten Chris Mullin. Att det inte var fria fantasier har visats av de skandaler som avslöjats både vad gäller medier som säkerhetstjänst i Storbritannien.
Det är inte svårt att se parallellerna till det kuppförsök som Labour-ledaren Jeremy Corbyns motståndare försökte genomdriva under sommaren, med rejäl uppbackning i medierna. Politik är ingen gentlemannasport, den som utmanar makten det allra minsta måste räkna med att drabbas av dess vrede.
Den beskedlige Håkan Juholts öde beseglades just av detta, att han och hans uppbackare inte var beredda att ta strid mot det interna fulspel som initierat skildrats i Daniel Suhonens bok Partiledaren som klev in från kylan. Precis som Corbyn utsattes Juholt för ett krypskytte av de svenska socialdemokraternas Blairfalang, komplett med hemliga möten, inofficiella nätverk och välorganiserade läckor.
Likheten i dramaturgi i de båda fallen är bestickande. Förutom de viktigaste ingredienserna: huvudpersonens politik, förankring och agerande. Där Juholt helt enligt manus avgick när drevet blev för starkt slår Corbyn tillbaka och mycket tyder på att hans anhängare kommer att avgå med segern i den långdragna valprocess som nu börjar. Orsakerna stavas naturligtvis politik och organisering. Juholt och Corbyn var bara lika i det att de båda var mångåriga back benchers som oväntat kastades in i rampljuset. Men där Juholt förblev en ärlig – om än klantig – gråsosse har Corbyn i decennier byggt upp ett stöd bland radikala fackföreningar och rörelser. Han och hans anhängare har en gräsrotsbas som de vågar använda sig av och en politik som entusiasmerar nya grupper och påminner mer om Bernie Sanders rörelsebaserade kampanj än Juholts enmanshow.
Den brittiska tv-serien slutar med att premiärministern under hot tvingas hålla ett sista tv-tal. Men när den färdigskrivna avgångsdeklarationen rullar på telepromptern avviker han från manus och medan den gode polisen hindrar att sändningen avbryts säger han återigen sanningen, vägrar avgå och vinner till slut.
Det misslyckade kuppförsöket mot Corbyn har skapat ett smått rörande intresse för den brittiska arbetarrörelsens framtid, också bland svenska debattörer. På ledarsidor hörs det till leda upprepade argumentet att Corbyn, liksom Bernie Sanders, är ovalbar. En floskel från trianguleringens tid som utgår från att bara den som befinner sig inom ramarna för det rådande marknadsliberala samförståndet kan samla tillräckligt med stöd i val.
Men vad ska man med den politiska makten till om man inte kan använda den för att förändra något? Sådana politiker är bara maktens fångar. Politik handlar inte om att anpassa sig till det rådande läget utan om att ändra och utvidga ramarna, att bilda en opinion för förändring och företräda den i stället för att bara förvalta det bestående.
Lars Henriksson
