Barnfattigdomen: Politiker - var är ni när ni behövs?
Barnen och deras föräldrar behöver en riktig fördelningspolitik
Det var någonting i tonfallet redan när researchern ringde från SVT Debatt i Göteborg för ett par veckor sedan. Något litet uppfordrande: ”Kan du vara med?”
De skulle diskutera barnfattigdomen och ”utan att säga för mycket” skulle det bygga på ett reportage av Janne Josefsson som gett sig ut för att avslöja att barnfattigdomen var överdriven. Jag hade litet svårt att jaga upp mig. Det var ändå cirka tio dagar tills programmet skulle sändas. I vanliga fall ringer de dagen innan. Jag frågade vad klon var. ”Det är ju säsongspremiär för Debatt med ny programledare och Janne Josefsson har hittat en mamma som röker trots att hon är fattig”. Redan där kändes det var betoningen låg. Det måste bli ett djävla liv, helt enkelt.
När mina vänner säger att Debatt är ett skitprogram brukar jag svara att det är ett program som, om än i ganska skrikig form, för ut politik och värderingar till många människor.
Nu verkade Debatt-folket nerviga. Tre, fyra gånger blev jag uppringd inför sändningen: ”Många är jättearga på Janne Josefsson och vi vill att du är den rösten i kväll”. Då förklarade jag att jag inte var där för att ha programledningens åsikter utan mina egna. Blir jag arg så blir jag. Punkt slut.
Uppdrag granskning har tappat nästan 50 000 tittare per program mellan 2011 och 2012, något som knappast uppvägs av programkollegan Debatts ökning av antalet tittare med 10 000 i snitt. SVT i Göteborg är i behov av tittare. Maximal uppståndelse räknade man det skulle bli om Janne Josefsson sparkade åt ett oväntat håll. Neråt åt ungar med morsor och farsor på försörjningsstöd. ”Harrú du sett några fattiga barn?”
Rädda barnen, Majblomman och Bris är organisationer som i ett allt hårdare samhällsklimat skrikit sig blåa medan klassklyftorna växt.
1991 kunde fyra procent av barnfamiljerna försörja inte bara sig själv utan ytterligare två barnfamiljer till. 2010 hade denna grupp växt till 19 procent. Sedan 1990-talet har köpkraften i socialbidragen utraderats med en femtedel. Mellan 2010 och 2012 tjänade de 30 rikaste cheferna i riskkapitalbolagen 1,5 miljarder enligt Svenska Dagbladet. Ingen politisk kraft har gjort något åt dessa klyftor.
När ingen lyssnade tog man till vad man hade. Begreppet barnfattigdom är satt för att väcka empati och avsky inför den ökande ojämlikheten. Egentligen är begreppet en återvändsgränd. Ett sätt att ropa högre när ingen lyssnar så att de kanske lyssnar tillräckligt för att skänka en slant, men inte tillräckligt för att lägga om politiken.
För barnfattigdomens orsaker är inget som dessa organisationer kan göra något åt. Vad barnen och deras föräldrar behöver är riktig fördelningspolitik. Men har man som uppdrag att livnära sig på utsatta barn är konsekvensen att man måste ropa högre och högre, vilket Josefsson har en poäng i men tappade bort.
Tyvärr blev debaclet om barnfattigdomen ett slagsmål mellan marknadsavdelningarna på SVT och barnrättsorganisationerna. Två verksamheter som borde kunna tala i samtalston tvingas skrika allt högre för sin överlevnad. Politikerna var som vanligt någon annanstans. Är inte det, det riktigt intressanta egentligen?
