Kroppsdelar blir till helgjutna monster
Minnet temat i Bonniers omfattande höstutställning
Bonniers höstutställning är ett omfattande projekt, med interventioner på bland annat Observatoriemuseet, Judiska museet och Schlefferska palatset. I själva konsthallen visas Cecilia Edefalk, Gerard Byrne och Alina Szapocznikow, och det hela är tänkt inte som en utställning, utan som flera separatutställningar presenterade tillsammans. Likafullt finns ett gemensamt tema: ”minnet”.
Rent praktiskt innebär temat att utställningen (som ett sätt att organisera seendet) delvis har ersatts av arkivet (som ett sätt att organisera minnet). Edefalks målningar presenteras exempelvis staplade framför varandra ungefär som på ett lager, och i Byrnes omfattande videoretrospektiv visas filmerna i slumpmässig ordning. De projiceras på samma rumsliga element, ett slags snedställda väggar i minimalismens anda, men återkommer vid olika tidpunkter varje dag.
Förenklat kan sägas att det handlar om att låta tiden snarare än rummet fungera som överordnad princip för verkens sammanställning. Edefalk har under flera år målat samma motiv, en skulptur av en ängel som hon såg under en resa i Italien, i olika format och utföranden. Målningarna presenteras bredvid fotografier från tidigare utställningar, och ger en bild av det förflutnas tendens att vända sig bort när vi närmar oss det som ett minne.
Byrne arbetar tvärtom med offentliga dokument, och rekonstruktioner av händelser som kan beskrivas som historiska. Som surrealisternas ökända samtal om sexualiteten från 1928. Men presentationen är problematisk, då ytterst få besökare kommer att ta del av materialet i dess helhet. Och poängen med filmerna måste väl ändå vara att man ska se dem, inte att de ska användas för att illustrera ett argument om minnets lakuner och tillkortakommanden? Konstnären gör naturligtvis vad han vill med sina verk, men som besökare kan jag inte låta bli att känna mig en smula vårdslöst behandlad.
Irriterande är också att pratet från Byrnes filmer tillåts läcka över i resten av konsthallen, och tränga sig på vad som annars är den absolut största behållningen: retrospektiven över den polska skulptören Alina Szapocznikow.
Szapocznikow har jämförts med Eva Hesse och Louise Bourgeois, men det är samtidigt omöjligt att inte läsa samman verken med hennes biografi. Hon överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen, drabbades av tuberkulos efter kriget, och blev sedan framgångsrik skulptör i Paris på 60-talet. Efter flera år av cancer avled hon till sist 1973, vid en tid då hon var på väg mot ett större konstnärligt genombrott. Men hon var också en omvittnad viveuse, och hennes bräckliga objekt, ofta avgjutningar av hennes egen kropp, är märkta av en dubbel lojalitet mot dödens och livets principer.
Även presentationen av Szapocznikow är en del utställning, en del arkiv, vilket fungerar utmärkt som introduktion till ett för många säkert okänt konstnärskap. Mest uppseendeväckande är installationen Tumörer personifierade (1972), där konstnärens ansikte tränger fram ur en samling förvridna, fotbollsstora, cystor utstrålande samma groteska lugn som foster i formaldehyd. Ett exempel på en mer montage-baserad demontering av den skulpturala traditionen är Självporträtt II (1966), där avgjutningar av den egna kroppen (läppar, bröst, fot) har fogats samman till ett bevingat kvinnomonster i kolsvart brons.
”I dag ser vi mer bakåt än framåt”, hävdar Bonniers konsthall, och menar sig lyfta fram en tendens i samtiden. Men skulle det inte lika gärna kunna sägas att vi blir allt mer historielösa, och att det är just de kapade banden till historien som gör det svårt att tänka framtiden på något annat sätt än som en förlängning av nuet? I alla händelser finns det skäl att förhålla sig avvaktande till den här typen av utsagor, som befäster bilden av dagens kultur som nostalgisk och med blicken stadigt vänd mot de förflutna.
