Frihet, jämlikhet och förödande splittring
Piketty & Cagés bok är grundlig men missar rasismen
Historien kan överraska med sin oförutsägbarhet. 1848 valdes Napoléon Bonaparte till fransk president, framburen av manliga arbetare och bönder.
2022 enades en massiv majoritet av högborgerligheten, i opposition till arbetare och bönder, att utse Emmanuel Macron till statschef.
Uppgiften kommer från Julia Cagés och Thomas Pikettys väldiga verk om politiska konflikter i Frankrike från 1789 till 2022.
Varje val och folkomröstning från 36 000 kommuner redovisas. Cagé är en högt meriterad forskare, disputerad vid Harvard och 2023 utsedd till Frankrikes främsta unga ekonom. Piketty kallas ibland vår tids Marx. Fransmannens bok om Kapitalet har sålts i mångmiljonupplagor.
Författarnas främsta tes är att väljarnas sociala villkor och bostadsort avgör deras partipolitiska val. Det ”geosociala” är den sammanfattande termen. ”Klassröstning är idag mer avgörande än någonsin. Drygt 70 procent av rösterna följer det mönstret”, skriver de och illustrerar med ett par tusen diagram och grafer. Allt tillgängligt på nätet.
Analysen kompliceras av den växande splittringen inom arbetar-och löntagarklassen (classe populaire). På den avindustrialiserade landsbygden och glesbygden föredrar ”de folkliga klasserna” alltmer högernationalisten Marine Le Pens Nationell Samling. Globalisering och EU har slagit ut fabriker och gruvor. Yrkeskunskapen är förbrukad. Kommunikationer fungerar inte; samhällsservice har försvunnit. Skolor och vård är nedrustade.
Det finns en viss rationalism i ”de folkliga klassernas” valvägran
Såväl vänster- som högerpolitiker(eliten) hålls ansvariga för utarmningen. De anklagas dessutom för att gynna invandring, flyktingmottagning och för att vara slösaktiga med socialt bistånd. Detta borde endast gå till franskfödda familjer. Le Pen knyter an till missnöjet och lovar dessutom landsbygdsbor en miljon i räntefria lån om de vill bygga ett eget hem. Det privata ägandet är centralt för dessa väljare, skrämda av vänstern.
I storstäder och dess förorter röstar löntagare som regel vänster. De är oftast verksamma inom vård, omsorg, privat och offentlig service. Generellt lågavlönade, runt 15 000 i månaden, med osäkra arbetsvillkor men med förmåga att utveckla solidaritet, engagera sig fackligt och i det omfattande civila samhället. Till detta arbete ansluter sig allt fler högutbildade akademiker, särskilt samhällsvetare, humanister och ekologer. Piketty satte en gång olyckligtvis etiketten ”vänsterns brahminer” på dessa inte sällan illa betalda akademiker. Han har gjort avbön.
Cagé och Piketty menar att vänsterns huvuduppgift är att förena ”de folkliga klasserna”. Men de bådas programmatiska rekommendationer är ganska tunna och de vägrar att ens en enda gång eller i en enda tabell erkänna den rasism och främlingsfientlighet som är så stark inom stora delar av den europeiska arbetarklassen. Detta är anmärkningsvärt eftersom denna plågsamma verklighet är utförligt dokumenterad i forskning och valanalyser.
Cagé och Piketty skriver också alldeles för kortfattat, några få sidor bara, om det numera dominerande valsociologiska fenomenet, den väldiga skillnaden mellan mäns konservativa och kvinnors radikala politiska val.
Författarnas analyser av valdeltagandet är däremot grundliga. I senaste parlamentsvalet deltog knappt hälften av de röstberättigade och minskningen är särskilt stark i de fattiga områdena och kommunerna. I stora förortsområden runt Paris avstår upp till 70 procent från att rösta. Två, tre mil därifrån i det rika gettot Neuilly-sur-Seine, är valdeltagandet runt 80 procent och med en viss preferens för Éric Zemmour: antisemit, rasist och varm anhängare av kolonialismen, försedd med tidningar och en TV–kanal av mulitimiljardären Vincent Bolloré. Överklassfascismen har djupa rötter i Frankrike.
Det finns, så kan man läsa Cagé och Piketty, en viss rationalism i ”de folkliga klassernas” valvägran. De sociala frågorna, jämlikheten, den ekonomiska och sociala demokratin står sällan högt upp på den politiska dagordningen. För att konkretisera: I dag betalar staten ut fyra gånger så mycket stöd till de exklusiva, privata, ibland katolska skolorna som till skolor i glesbygd eller förorter. Macrons utbildningsminister ville ändra systemet, följden blev att ministern avsattes.
Den politiska representationen i de valda församlingarna är groteskt snedvriden. Under flera decennier hade inte en enda parlamentsledamot arbetarbakgrund. Sedan 2022 utgör de sex personer av parlamentets 577.
De sociala missnöjet får därmed inte fäste i den politiska världen, det uttrycks i stället via protester, manifestationer och strejker. Miljöaktivister använder samma metoder. Polis och militär har ingripit. Aktivisternas organisation har förbjudits i lag. Det spåret leder till den dagsaktuella svenska verkligheten.
De är som demokratiska socialister tämligen optimistiska och menar att vänsterns sociala bas är betydligt bredare än högerns
Cagé och Piketty diskuterar utförligt hur de politiska konflikterna ska organiseras och de föredrar ett system där två block står mot varandra, vänstern mot högern. En tredje kraft, en sorts sammanslutning i mitten, har några få gånger kunnat vinna den politiska makten med stöd från endast en tredjedel av väljarna. Den demokratiska legitimiteten blir låg, däremot växer som nu under Macronstyret de sociala konflikterna och protesterna.
Även om författarna föredrar den traditionella franska modellen med vänster mot höger, menar de naturligtvis inte att blocken ska vara helt homogena eller monolitiska. Alternativen skulle sannolikt vara en liberal-nationalistisk allians som står mot en socialistisk-ekologisk sammanslutning. Ungefär som i Sverige.
Ingenting är givet i förväg. Le Pens parti är för närvarande det största högernationalistiska partiet. Därmed har hon, enligt Cagé och Piketty, möjligheter att skapa ett social-nationalistiskt block, som inte skulle vara främmande i den franska historien, så fylld av högerextremism.
Cagé och Piketty är starkt vänsterorienterade och det deklarerar de tydligt och hederligt i bokens inledning. De är som demokratiska socialister tämligen optimistiska och menar att vänsterns sociala bas är betydligt bredare än högerns. En svår osäkerhetsfaktor är miljöpartiet, EELV. Det beror inte på att partiet, likt sitt svenska systerparti, skulle frestas att låta sig företrädas av en tydligt borgerlig politiker. Problemet är EELV:s eländigt svaga position på landsbygden och periferin. Partiet är ett extremt uttalat storstadsparti, avskytt på landet. Gula västar samsas inte med gröna storstadsbor.
Författarna är annars överdrivet sparsamma med referenser till miljö- och klimatfrågan. De hänvisar för all del respektfullt till Bruno Latour, en av vår tids främsta vetenskapsmän, ledande uttolkare av vår tids geologiska epok – antropocen. Latour, sorgligt nog död sedan ett år tillbaka, sa mycket enkelt och slagkraftigt: ”Det är de folkliga klasserna över hela världen som först drabbas av klimatkatastroferna. Tillsammans måste vi bekämpa såväl den måttlösa globaliseringen som den reaktionära nationalismen. Den främsta uppgiften är att göra jorden beboelig.” Ett budskap som borde nå inte bara till Le Pens Picardie utan till hela världen.
Jämförda med Latour är Cagés och Pikettys ekonomisk-sociala klassperspektiv något snävt och i sina värsta stunder låter de som den numera med rätta bortglömda ortodoxe marxisten Karl Kautsky.
Det är dock en mycket liten och privat anmärkning i förhållande till det storartade arbete författarna och deras väldiga forskarstab uträttat för att öka förståelsen av den politisk-sociala historien och dess långa vågrörelser.
