Respons behövs – men hade kunnat vara bättre
Att skylla nedläggningen på universiteten är att göra det för lätt för sig
Tidskriften Respons har alltid legat mig varmt om hjärtat. 2012 anmälde jag gillande det allra första numret på dessa sidor, bidrog senare själv med en handfull recensioner och var trogen prenumerant. Beskedet i slutet av förra året att tidskriften inte bar sig och skulle läggas ner mottog jag därför som ett trist fattigdomsbevis för tillståndet i den svenska offentligheten.
Ändå har jag förvånats av efterhandsbeskrivningarna när förlusten ska förklaras. Det har handlat mycket om omgivningens göranden och (under)låtanden, men betydligt mindre om tidskriften som sådan. Så ser det också ut när Victor Malm skriver om saken i Expressen. Vid skampålen ställs universiteten som gör sig till på ”den allmänna uppmärksamhetsmarknaden” i stället för att ta ansvar för en kritisk offentlighet och alla akademiker som inte plägat prenumerera på Respons.
Jag är den första att beklaga universitetens strömlinjeformning och svällande kommunikationsavdelningar såväl som den utdöende bildade borgerligheten. Om omsorgen om Respons inte ska stanna vid en tom gest måste man dock bli mer obekväm än så; särskilt när det nu finns tecken som tyder på att tidskriften kan komma att återuppstå.
Ibland sipprade också akademins kotterier och revirkonflikter in på sidorna
Respons gav en ovärderlig överblick av svensk sakprosautgivning. De enskilda recensionerna höll inte sällan hög klass och fungerade då som initierade korrektiv till den typ av inställsamma och okunniga hyllningar som dyker upp lite väl ofta på dagstidningarnas kultursidor.
Men det trycktes också texter som med sitt trista och inåtvända tilltal mest påminde om kortversioner av sådant som Historisk tidskrift och andra vetenskapliga husorgan publicerar. Ibland sipprade också akademins kotterier och revirkonflikter in på sidorna.
Den initiala ambitionen till trots var Respons aldrig en ren recensionstidskrift utan publicerade också intervjuer, internationella utblickar och inledningskrönikor. Det tycks mig som att dessa delar tog mer plats över tid och återkommande teman som identitetspolitik, akademisk aktivism, tystnadskultur, mångkulturalism och offentlighetens förflackning skvallrar om en tydlig (kultur)konservativ tendens. Det var som om grundaren och mångårige chefredaktören Kay Glans glömt av att han inte längre arbetade på Axess. Det är inget problem i sig, men kan lätt bli det om man vill vara en allmän angelägenhet.
Under sin decennielånga existens förblev Respons nära nog digitalt osynlig, med resultatet att recensionerna sällan delades eller diskuterades brett. Det här är åtminstone en delförklaring till att tidskriften haft svårt att skapa egna intäkter och förblivit beroende av stöd från stiftelser, akademier och forskningsråd.
Att, som Victor Malm verkar vilja, blanda in universiteten – dessa både tunnhudade och tungrodda statliga myndigheter – i publicistiken är varken principiellt eller praktiskt tillrådligt. Antagligen är mecenatskap fortsatt den enda möjliga finansieringsmodellen för en publikation likt Respons, men då vore det nog klädsamt om verksamheten bedrevs i stiftelseform i stället för som aktiebolag. Framför allt får sådant stöd inte förhindra förändring och förbättring.
En ambitiös svensk recensionstidskrift behövs alltjämt och den får gärna heta Respons. Just därför finns det anledning att också anmärka på delar av hittillsvarande riktning och regi.
