”Kricket” spretar åt alla håll
Per Johanssons roman skildrar alienation och främlingskap
Huvudperson i Per Johanssons tredje roman Kricket är Kerstin, äldst bland universitetets doktorander i historia. Hennes avhandling handlar om Karl XII:s reträtt efter förlusten vid Poltava. Romanen hoppar mellan hennes liv och det tidiga 1700-talets Ryssland, där de svenska styrkorna ledda av en i foten sårad kung kämpar sig genom det ryska landskapet ned mot Turkiet.
Kerstin är den enda person författaren ägnar något mer djupgående intresse. Skildringen av hennes psykiska sjukdom är bokens starkaste parti. Hon har en man, Claes, men han bestås ett förstrött intresse, kokar mest te, suckar uppgivet och gråter lite när Kerstin drabbas av stressymptom och hamnar på psyket. Sedan hon dött – men överraskande återuppstår – gifter han om sig och skaffar snabbt tre barn. Inte mer med det, inga försök till psykologiskt porträtt, en konturlös yta får räcka.
Kerstin och Claes har en adoptivson, Yohil, av iransk börd. När romanen tar ett skutt på närmare tjugo år framåt finner vi Yohil som servitör på en bar i Istanbul, där Kerstin tidigare hållit sig med en älskare. När Kerstin i sin andra dimension dyker upp på baren tycker jag mig höra Freud fnissa uppskattande.
Kricket är inte lätt att få grepp om, kanske är det inte ens meningen. Den spretar åt alla möjliga håll, de olika elementen hänger bara till synes slumpvis ihop, tills författaren tycks tröttna, släpper taget och hoppar till nästa sekvens. Om man lägger ett raster över romanen blir den en skildring av alienation och främlingskap, där mänsklig ävlan för det mesta slutar i misslyckande, sammanbrott, fiasko.
På olika vis även fysiskt sårade går Johanssons romangestalter genom livet, envist sökande mål och mening, mot odds som tycks hopplösa, som när den återuppståndna Kerstin utifrån det träsk där hon då befinner sig bestämmer sig för att bygga ett hus ... Hur det går ska inte berättas här.
