Orfeus på gränsen
Lennart Bromander njuter av en klassisk uppsättning
All musikdramatik börjar med Orfeus. Den bokstavligen gudabenådade sångarens röst var så till den grad exceptionell, att gudarna till och med gav honom undantagsfavören att få ta hem sin avdöda hustru Eurydike från dödsriket. Men Orfeus var ändå så mänsklig att han av ren kärlek till Eurydike bröt mot gudarnas förhållningsregler inför hemtransporten. Så mänskligt får inte en gudabenådad agera. Att vara gudabenådad är och förblir något villkorat, och hybris avskyddes av de antika gudarna.
Det allra första verk, som kan kallas opera, handlar om Orfeus och hans konflikt med det gudomliga. Och också det första som kan kallas mästerverk, Claudio Monteverdis L’Orfeo från 1607. Den kan fortfarande djupt beröra en modern publik, även när den spelas rakt av som den skrevs för drygt 400 år sedan.
Det är också så man gör hos Göteborg Baroque i deras uppsättning på kulturhuset Röda Sten under Älvsborgsbron i Göteborg. Samma uppbåd som en gång i Mantua av barockbasuner, sinkor, teorber och regal i den tjugohövdade instrumentalensemblen, som under Magnus Kjellsons ledning låter härligt i den rymliga akustiken – det är elva meter till tak och stenväggar i det gamla värmeverket.
Sceniskt är inte tidstroheten lika sträng. Det unika med den grekiska myt- och gudavärlden är dess poetiska kraft och flexibilitet. Vi kommer inte ifrån den. Ständigt ser vi mönstren från de gamla grekerna upprepa sig och låta sig fogas in i nya sammanhang. Orfeus fortsätter att utmana gudarna genom årtusendena, fast på litet varierande vis.
Regissören Per T Buhre har varit försiktig och inte försökt göra en sammanhållen ”modern” historia om Orfeus. En central scen i Monteverdis opera återskapar dock ett brännande aktuellt tema i blixtbelysning, gränsövergången. Karon (den präktige basen Steffen Bruun-Rørvig) är här ingen dyster färjkarl utan en modern gränstjänsteman med skrivbord, stämplar, formulär och en hundaktig tjänsteande (Kherberos). Orfeus hade avgjort fått det svårt vid gränsstationen i Hyllie.
Men det är framför allt den svindlande sköna musiken, som får denna Monteverdis uropera att gå rakt in, och den förvaltas väl av den jämngoda sångarensemblen.
Den domineras, som sig bör, av Orfeus själv i Leif Aruhn-Soléns skepnad. Hans Orfeus är ovanligt machomässigt självsäker men sjungen med vackert avrundad klang i alla lägen.
