Trump ger mig hopp
Åsa Linderborg: egentligen är hans försvar för nazisterna inte så märkvärdigt
Det fina med Donald Trump är att han tvingar alla att nyansera sig.
När Trump påstår att vänstern bär ett lika stort ansvar som nazisterna för Charlottesville, gör han egentligen inget märkvärdigt. I ett par decennier har liberala ledarskribenter påstått att fascism och antifascism är två sidor av samma mynt, rött och svart är lika illa, alla är våldsbejakande extremister. Körsångare mot nazism har irriterat lika mycket eller mer än nassar som demonstrerar.
Det är först när Trump öppnar truten som alla fattar hur absurt det är att jämställa alla demonstranter med varandra, som om den grundläggande konflikten om människovärdet inte spelar någon roll.
Det finns många positiva tendenser i allt elände. Under valrörelsen var klimatet en ickefråga i medierna, men när Trump sa upp Parisavtalet – som han hade lovat att göra – väcktes på bara några timmar en bred miljömedvetenhet över stora delar av världen.
USA sjuder av motstånd sedan en längre tid; Bernie Sanders framgångar hade inte varit möjliga utan de organisatoriska embryon som finns överallt. Intressant nog är det är de svagaste grupperna som tar de tuffaste striderna. Hotellstäderskorna strejkar för bättre arbetsvillkor, den fattiga ursprungsbefolkningen bekämpar oljeledningarna och den svarta underklassen protesterar mot polisväsendet och kriminalpolitiken.
Det var faktiskt länge sedan man kunde se så hoppfullt på USA som nu.
