Skräck som affärsidé
Mattias Svensson om Loretta Napoleonis nya bok: en angelägen studie
Publicerad 2017-02-06
De ”moderata” syriska styrkor som väst stött i kampen mot Assadregimen är fulla av jihadister, gangstrar, krigsherrar, kriminella och terrorister. Liksom IS är de inte främmande för att finansiera sin verksamhet med kidnappningar.
Kidnappade journalister och hjälparbetare som fått utstå prövningar och lidande i fångenskap är inte sällan idealistiska amatörer som inte insett att de som västerlänningar i länder som Irak, Syrien, Mali och Libyen har ett pris på tiotals miljoner kronor på sina huvuden.
Inga migranter tar sig fram till Europa utan assistans av flyktingsmugglare. Det finns en prislista för allt från flyg med falskt pass till resa över farliga hav på rangliga båtar. När europeiska stater träffar avtal med andra stater om att stoppa migranter skapar detta ännu fler affärsmöjligheter.
Migranter betalar smugglare för en resa till Europa, smugglarna lämnar dem i stället till polisen som forslar dem tillbaka in i landet till primitiva fängelser, varifrån de sedan får börja om sin resa på nytt. Ofta efter att ha sålts av korrupta poliser till kidnappare som pressar migranternas släktingar via telefon på ytterligare besparingar.
Loretta Napoleonis reportage Kidnappningsindustrin är en eländesvandring i mörker, cynism och förslagna kalkyler över hur kriminella gäng i kollapsade stater får pengar, vapen och makt. Ett välgörande komplement till mediala narrativ om heroiska frihetskämpar, ädla offer och impulsiv grymhet.
Napoleoni visar hur inte minst Islamiska statens kidnappningar följer en kallhamrad logik. De har utnyttjat publika avrättningar för att trissa upp lösensummor, maximera avkastning och pressa fram politiska eftergifter. Att hota, döda och kidnappa journalister har lämnat fältet fritt för IS egen propaganda, och när hjälparbetarna jagats bort möter lokalbefolkningen bara väst genom bomberna från flygräder.
Kidnappningarna ställer aktörer inför djävulska val. Ska en regering betala för att rädda livet på sitt lands medborgare, och därmed finansiera terrorister och sätta ett pris på alla andra medborgare i samma område? Eller lämna denna människa åt långvarig fångenskap, tortyr och död?
En av många sorgliga aspekter är hur välutbildade, flerspråkiga människor i de kollapsade länderna liksom i deras grannländer dras in i kidnappningsförhandlingarna. Både för att den är så lönsam och för att kidnappningarna fördriver möjligheter till turism, handel och hjälparbete. En hopplöshetens malström.
Boken ger tyvärr intryck av att vara ett hastverk. Namn och människoöden staplas på varandra. Breda förklaringar av typen globaliseringen, nyliberalismen och Berlinmurens fall lanseras utan att underbyggas.
Napoleoni tycks ständigt indignerad, också när alternativen synes ömsesidigt uteslutande. Det är fel när medierna i väst inte skriver om kidnappningarna, för det invaggar befolkningen i falska föreställningar om säkerhetssituationen i dessa länder, och det är fel när medierna uppmärksammar kidnappningarna, för det förbättrar gisslantagarnas förhandlingssituation.
Att båda påståendena var för sig kan vara sanna illustrerar frågans komplexitet, och gör boken angelägen trots författarens brister.
