Förlossningsboken är inget för kräsmagade

Maja Larssons ”Kläda blodig skjorta” ger ett viktigt och helt eget perspektiv på Sverige

Publicerad 2022-11-17

En av mina guilty pleasures är den engelska tv-serien Barnmorskan i East End. Den handlar om nunnor och barnmorskor som arbetar i Londons fattigkvarter, under tidigt 50-tal och framåt. Den är emellanåt så sliskigt sentimental att det ilar i tänderna men den säger också något om det brittiska samhällets utveckling och vilken plats kvinnor och barn har haft i den.

På samma sätt berättar Maja Larsson i Augustprisnominerade Kläda blodig skjorta om Sveriges historia, sedd från en förlossningsbädd. Här finns dock inte ett uns sentimentalitet, det är ingen bok för den kräsmagade – men så har det heller aldrig varit en picknick att föda barn. 

Maja Larsson skriver sig metodiskt igenom 150 år av svensk förlossningsvård, från 1870-talets hemmafödslar i ofta hälsovådligt lortiga pörten, fram till Margaux Dietz direktsända Youtube-förlossning. Det är en sån där bok man ropar om från soffan under läsningen; ”Fatta att det var först i slutet av 30-talet det började komma graviditetstester!” eller ”Visste du att sugklockan är en svensk uppfinning?”.

 

Sverige har länge legat i framkant när det gäller förlossningsvård, sedan 1950-talet i absoluta världstoppen. Också när landet fortfarande var utfattigt och skriande ojämlikt fick de flesta kvinnor tillgång till den hjälp som fanns att få när de födde. Redan på 1890-talet hade nio av tio födande kvinnor en utbildad barnmorska vid sin sida och både spädbarns- och mödradödligheten låg klart under det europeiska genomsnittet.

Under 1900-talet lämnade förlossningarna allt mer hemmets privata sfär och blev en del av den institutionaliserade vården. Stora välfärdsreformer genomfördes men inte bara för att hjälpa kvinnor utan också för att det, med makarna Myrdals ord, rådde kris i befolkningsfrågan. Man ville att det skulle födas fler svenska barn.

 

Här syns den dubbelhet som präglade framväxten av den svenska välfärden, där man å ena sidan systematiskt lyfte en mycket stor andel av befolkningen men å andra sidan skapade system som inte förmådde ta individuell hänsyn. Kvinnorna fick föda säkert på BB men tvingades också underkasta sig paternalistiska regler.

Maja Larsson beskriver systemen men ser också individerna. Hon har fiskat fram hjärtskärande historier om mödrar som mot reglerna ammat sina skrikande barn på natten och straffats genom att barnet placeras – fortfarande skrikande – i tvättrummet. Eller kvinnor vars barn har dött och som skickas hem utan vare sig tröst eller förklaringar. Kvinnors rädsla har avfärdats som pjoskighet, den som inte kravlöst överlämnar sig till vården har anklagats för att ha ett orimligt kontrollbehov – attityder som känns igen än i dag.

 

Den omfattande källförteckningen vittnar om en enorm research och Larsson har dessutom lyckats göra materialet till sitt. Hon skriver att det var ett medvetet val att använda arkivmaterial snarare än att göra intervjuer, vilket man som läsare blir tacksam för. När man från tidningen Jordemodern får en barnmorskas egen nedtecknade beskrivning av en förlossning – inklusive en kopp kaffe hon inte hann få i sig – som ägde rum i november 1902 i värmländska Väse kommer man historien nära.

Det är också fint hur hon blåser dammet av namnen på de individer som bar systemet, barnmorskorna som under decennier förlöste hela generationer kvinnor runt om landet, som Albertina Nordell i Finspång, Maria Pettersson i Degerfors eller Ida Bengtsson i Järna.

 

Möjligen har Maja Larsson älskat sitt material lite för mycket, har haft svårt välja bort och blir ibland onödigt detaljerad. Boken är väldigt faktastinn, emellanåt kan man som läsare känna att man trampar lite på stället. Författarens smidiga och enkla språk ger dock skjuts i läsningen.

För det är verkligen en randanmärkning. Kläda blodig skjorta ger ett helt eget, levande och viktigt perspektiv på Sverige. Och skulle någon göra en tv-serie om säg Julia Stéen, som 1910 öppnade ett förlossningshem i Kumla, skulle jag absolut titta. Det är en otroligt bra historia.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.