Men så blev livet

Anders Paulrud läser om ett öde i Stalins skugga

Ibland finns nätterna vid sidan av tiden -

En station i Sibirien. Tåget till Moskva är sex timmar försenat. Människorna sover, en gammal man har en Pravda full av drömmar och lögner och skörderapporter som liggunderlag. Snöstorm, köer, väntan; det sammanfattar det stora landets historia och inre natur, de väldiga ytorna där varje försök till handling och förändring är dömda att misslyckas.

Men så. Musiken. Någonstans inifrån stationsbyggnaden hörs ett vemodigt och stort ackord. Profilen av en äldre man vid en flygel. Han spelar tyst. Skalorna är stumma. Händerna är inte en pianists händer: grova, rynkiga, förhårdnade, ändå glider de så smidigt över tangenterna.

Han har varit pianist. I en annan tid, i ett annat liv.

Det vilar ett stort vemod över Andreï Makines roman. Här får vi möta den helt unge pianisten Aleksej Berg som ska ge sin första konsert den 24 maj 1941.

Stalins utrensningar är över.

Trots kriget: nu hägrar framtid och löften.

Och Aleksej ska debutera i Statsjärnvägarnas kulturhus i Moskva.

Men" varje liv är fyllt av otaliga men. Konserten blir inte av.

Aleksejs föräldrar arresteras, och själv flyr han ut på landsbygden. Han dras in i kriget, han stjäl en stupad soldats uniform och identitet. Han strider tappert men håller låg profil. En dag, mellan striderna, leker soldaterna. De jagar en ekorre som till slut dör. Den ekorren räddar Aleksejs liv. Han står med det döda djuret i famnen då en officer frågar om han har körkort. Han blir chaufför åt en general och det blir livsavgörande. Hans liv skonas.

Aleksej, åldrad och tärd, berättar sin historia för en medpassagerare under tågresan. De delar ett bröd insvept i notpapper. Det är en sorglig, ja hemsk, historia han berättar. Han gör ett fatalt misstag. Han spelar kraftfullt och gudalikt hemma hos generalen. Ett enda stycke, och hans falska identitet avslöjas.

Och så följer arresteringen, lägret, åratal av helvete i Sibirien.

När berättelsen slutar är tåget framme i Moskva. Tillsammans med sin nyblivne vän beger sig Aleksej till kulturhuset där han skulle ha spelat, den där dagen 1941 då han i en ljus skjorta genomblöt av ett skyfall, stod framför en affisch och läste sitt namn.

Tillsammans går de in för att lyssna till musiken. Den gamle Aleksej sluter ögonlocken, ansiktet är orörligt. Han är inte längre där, han vistas vid sidan av tiden.

Också jag sluter mina ögon, och för mitt inre ser jag honom, Aleksej, när han promenerar hemåt i ett viktlöst tillstånd, hur han lämnar en dansares avtryck i snön.

Roman

Anders Paulrud