Han spottar och spyr åt samtiden

Återutgivning av Cees Nooteboom en välkommen litterär händelse

helskärm

När nu Modernista satsar på en återutgivning av tre kortromaner av holländaren Cees Nooteboom är det en välkommen litterär händelse. Han hör trots allt till de stora vågbrytarna inom den europeiska litteraturen.

Lätt att ta till sig är han inte, hans romantexter vandrar över gränserna mellan rakt berättande, essäistiska utvikningar och inte minst fantasteri. ”Vandrar” är ett träffande ord, eftersom resande och geografiska förflyttningar är viktiga element i hans berättande. (Han har ju också skrivit mängder av litterära reseskildringar.)

En titel som I de nederländska bergen antyder vad det handlar om: inte finns det några berg i Nederländerna, Europas plattaste land. Men Nootebooms Nederländerna sträcker sig långt ned i Spanien, inom litteraturen är allt möjligt. Dit förpassas Kai och Lucia, illusionister vid en cirkus, eftersom folk i ”Nordholland” tröttnat på levande artisteri, de vill ha allt i digital form numera, ofysiskt och på avstånd.

I detta anas ett återkommande tema hos Nooteboom: vämjelsen vid en samtid som samtidigt på andra plan börjat vända sig bakåt, till medeltiden och en massa trosläror som han anser borde ha spelat ut sin roll och som han spyr galla över. Kyrkan och katolicismen hör dit, liksom vissa indiska trosläror. Det senare i genombrottsromanen Ritualer.

Men den boken innehåller samtidigt ett fascinerande kapitel om japansk keramikkonst, med vidhängande invecklade ritualer i samband med tedrickning. Där finns något otäckt suggestivt, närmast hypnotiskt över vissa avsnitt. I förbigående apostroferas den japanske Nobelpristagaren Yasunari Kawabata, som för övrigt gick samma självvalda slut till mötes som romanens ­introduktör i tedrickandets konst.

Hans namn är Philip Taads, en anemisk sökare i asiatisk mystik, son till den rätt brutale Arnold Taads, besatt av att hålla alla tider på minuten, därtill holländsk mästare i utförsåkning på skidor(!) - bara det säger något om spännvidden i Nootebooms brott mot det förväntade.

Liksom introscenen i Följande historia: huvudpersonen Herman Mussert vaknar en morgon i ett hotellrum i Lissabon efter att kvällen innan ha lagt sig att sova i Amsterdam. Så knyts nu och då samman i ett vindlande berättande, där gamla greker och romare helt osökt dyker fram mitt i passionernas spel.

Positiv människosyn hittar man inte värst mycket av hos Nooteboom. Han låter ofta depressivt förbannad, och slänger loskor åt alla möjliga håll i förhållande till det kulturella Holland. Men även mot sig själv, berättarpersonen.

Han är något så paradoxalt som rolig misantrop, kul att läsa. Alla filosofiska utläggningar om vår eländiga samtid och dess sannolika undergång får man på köpet.