Förlorarnas författare
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-11-11
Claes Wahlin njuter av Klas Östergrens underhållande prosakonst
Världen i Klas Östergrens prosa är sig förunderligt lik, men som pånyttfödd i varje text. Den är lätt att känna igen, inte bara i den omisskänneliga röst som präglar varje berättelses stämning.
Hans värld befolkas av existenser i samhällets marginal. Det behöver inte vara halvalkade män som i ”Ge mig ett glas sodavatten”, utan oftast män med ambitioner som stäckts. Inte sällan är de rätt unga, gärna med litterära drömmar, drömmar som i berättelsens nu ännu inte slagit in.
I den nära 700-sidiga volym som nu samlar Östergrens noveller är ordningen inte den sedvanliga. Kronologin har fått vika för en tematik, i alla fall enligt förlagstexten. Detta riktar förvisso uppmärksamheten, får läsaren att så att säga ta ett steg tillbaka från det som annars håller intresset uppe; att det är så trevligt att läsa Östergren. Jag ska återkomma till den saken.
Alldeles uppenbart, nästan så uppenbart att det måste vara ett blindspår, är temat, eller den röda tråden, i den fjärde, sista avdelningen, där handlingen i alla novellerna utspelas under julhelgen. Det är inte precis något mysigt firande hemma hos familjen som skildras. Inte ens alternativ jul är en möjlighet för de misslyckade, de frustrerade, de som inte klarar av att leva efter samhällets förväntningar och krav.
Att de flesta av novellerna, en del långa som en kortroman, håller sig kring det svenska 1970- och 1980-talen, gör det möjligt att måla fram tidens samhällsförändringar mot vilka de vilsna existenserna kan framträda. Hur vänsterrörelsen rinner ut i sanden parallellt med att den nya klipparekonomin gör sitt inträde; radikaler blir kapitalister, eller halkar efter tidens förvandlingar. Men än så länge kan de som inte hänger med hålla sig kvar, än finns det sunkiga lägenheter att låna eller hyra. Samhällsklasserna stöter på – och mot – varandra.
Teman, eller kanske snarare de forskningsobjekt som går att spåra i avdelningarna, handlar om far och son-förhållanden, makt och brist på makt eller minnet, både det individuella och samhällets.
Nu låter sig inte dessa noveller, lika lite som romanerna, så enkelt skiljas från varandra av enstaka motiv eller teman. Snarare är denna uppdelning en fråga om accenter, vilka i sin tur kan hittas lite varstans i Östergrens verklista. Ofta hamnar berättarjaget oförskyllt i en historia, antingen själv, eller också som den som har att berätta någon annans historia.
Det här avståndet mellan berättelsens kunskap och hela sanningen, hur det egentligen gick till, är inte sällan betydande, rent av oöverstigligt. Bland romanerna så är naturligtvis Gangsters förhållande till Gentlemen kanske det tydligaste exemplet.
”Kollega med gul skål”, en av de historier som ingick i Tre porträtt tillsammans med ”Kamrat i blå uniform” och kvinna i starkt ljus” – alla här förlagda till olika avdelningar – låter berättaren återge Rogers försök att dokumentera en familj som i forskningens tjänst ska skänka hela sitt hem till ett museum.
Roger, som annars försörjer sig som manusförfattare till tv-såpor, får problem eftersom denna familj är den exakta motsatsen till de som skildras i såporna. Det är en perfekt familj, utan skavanker, inga hemliga begär eller skelett i garderoben.
Ämnen som lånar sig till dramatik finns helt enkelt inte. Likväl, enligt berättaren, lyckas Roger skriva ett mästerverk.
Han, får läsaren förmoda, skildrar helt enkelt lyckan. Som roman, eller än mer som såpa, är givetvis lyckan bland det mest otacksamma att sätta på pränt. Att familjen i novellens avslutande twist visar sig vara döda, bär syn för sägen, liksom att Rogers mästerverk aldrig ser dagens ljus är fullt logiskt.
Jag läser gärna ”Kollega med gul skål” som Östergrens konstnärliga credo, men så att säga bakvänt. Roger skildrar det som inte lånar sig till romankonsten, och visar därmed vad som återstår. Vilket förvisso är det mesta.
Victor Hugo, som underhållande skildrade eländen bland samhällets olycksbarn, skrev i förordet till dramat Cromwell, att det vackra bara har ett ansikte, medan det fula har tusen.
Victor Hugo och Klas Östergren har det gemensamt, att deras romaner är så trevliga att läsa. De är spännande, välskrivna och vårdar sig om det som i dag främst engelska romanförfattare skattar högt: att underhålla.
Det kan alltså vara lätt, rent av frestande, att läsa Östergren enbart för underhållningsvärdet; de nogsamt återgivna interiörerna från barer, porträtten av de vinddrivna existenserna, återkallandet av en tid som ännu, men snart inte finns i mannaminne. Man kan njuta av den nostalgiska atmosfären från ett svunnet Sverige, där uppmärksamheten hellre riktas mot det som har gått förlorat, än det som vunnits.
Även om Östergren sällan går längre tillbaka än till mitten av förra seklet (”Giganters brunn”, som finns med i samlingen), så kan han sägas vända på ett annat citat av Victor Hugo; att vi ser historien genom en kikare, och nuet i ett mikroskop. Det är därför som samtiden verkar så gigantisk.
Östergren vill vrida samtiden rätt genom att vända på de optiska instrumenten. Låta samtiden förminskas genom att rikta mikroskopet mot det nyss förflutna. Konsten att skapa distans till samtiden genom att närma sig det förflutna, är inte det en uppgift värdig vår tids prosakonst?
