Feelgoda grannar i Backmans nya bok
Publicerad 2013-10-11
Mormor hälsar och säger förlåt lite för näpen men full av bussig tematik
I sin debutroman En man som heter Ove visade Fredrik Backman på en fin satirisk ådra när han med öm humor gestaltade ett radhusområde och dess invånare. Huvudfiguren – den 59-årige principryttaren och besserwissern Ove – var kvarterets tröttsamme, men slutligen älskvärde, petimätertyp. Ove har aldrig sjukskrivit sig och han strider för en övervakningskamera i soprummet, en klassresenär rädd för kaos, eftersom han är sprungen ur kaos.
Nya romanen Min mormor hälsar och säger förlåt är återigen humoristisk feelgood som utspelar sig grannar emellan. Men den är betydligt spretigare, med sina 447 sidor en större romansatsning. Trots bästsäljarsuccén med Ove vill Backman tydligen inte se sig som förste uttolkare av den bittre gubben vilse i kulturen. Nej, här är huvudgestalterna sjuåriga klipska Elsa som samlar svåra ord från Wikipedia och hennes beskyddare Mormor, en ”dysfunktionell superhjälte”. Mormor har arbetat som läkare i krigsdrabbade länder, hjälpt utsatta barn medan hon försummat sin egen dotter. Världsförbättrarens klassiska dilemma. Mormor är Oves motsats, finns det en regel så bryter hon mot den: kör Renault i bussfilen och röker inför småbarn.
Elsa är ”annorlunda” och mobbad i skolan. Äventyret står Mormor för. Hon blir lekkamraten som berättar sagor om kungarikena i Landet–Nästan-Vaken. Mest gillar de båda landet Miamas, för där har historieberättarna högst status. Där är varje bok en förmögenhet. Elsa dubbas till rikets riddare.
När Mormor dör i cancer efterlämnar hon ett antal brev som ska överlämnas av kurir Elsa till olika personer Mormor vill be om ursäkt. Efterhand inser Elsa att de sagor Mormor berättat korresponderar med verkligheten. Ett slags chiffer ska lösas. Hon möter krigaren Varghjärta i verkligheten. Blir kompis med ”Vännen” som är en kamphund. Hopplösa grannar blir plötsligt hjältar. Elsa lär sig att alla människor bär runt på rädslor, förluster och ensamheter, många gånger större än hennes.
Backman har ett muntert berättardriv och ett sympatiskt feministiskt ärende, men drar för mycket åt det näpna. Med sin sagoboksvärld och bussiga tematik har jag svårt att sortera romanen i vuxenbokgenren. Manuset hade dessutom tjänat på att stramas åt, rensas från pratigheter. Backman ville antagligen försöka återskapa en kaoshjärna hos en överenergisk flicka, men det fungerar inte. Den ropar efter en språklig Ove-petimäter som sätter p för Backmans humorklåda.
Just när karaktären Ove i förra romanen höll på att bli en kliché och stilen tröttsamt kåserande, fördjupade Backman honom genom tonartssänkning, berättade om utsatt uppväxt och gripande förhållande till hustrun.
Den sortens fördjupning saknas här. Elsa förblir en krumelur.
