Anderssons nya bok ger mig klaustrofobi
Hon skapar ett galleri av fränder och fån att analysera – ofta elakt, inte sällan träffande
Publicerad 2023-09-20
Lena Anderssons ”Studie i mänskligt beteende” är ett raffinerat bygge. Varje kapitel placerar en fiktiv kvinna under lupp och mellan kvinnorna finns relationslänkar som binder ihop hela ”kabinettet”. Det är Amanda ”som går på ett progressivt gymnasium i Stockholm” och senare blir teflonaktig rektor med bildningsförakt. Det är de skenheligt bittra lattemammorna Ellinor och Liselott, pk-bulldozern Malin och så Annie som är förälskad i sin egen ungdom. Det finns också några som författaren ömmar för. Ensamvargen Märta som har integritet. Den passionerade fransyskan Simone som, liksom den ryskfödda svenskläraren Olga, har bildning och tankedjup. Precis som författaren själv genomskådar dessa undantagskvinnor flosklernas herravälde.
Lena Andersson skriver en mycket egenartad, analytisk prosa – lite lik Pär Rådströms eller Willy Kyrklunds. Stilen liknar egentligen dramatik mer än epik eftersom den helt saknar målande miljöbeskrivningar. Blicken fixeras vid personerna – enbart dem – och iakttar hur de navigerar i sina relationer och positioner. Det ger en avklarnad känsla av teaterscen.
Men där teatern ger oss repliker och handlingar direkt, utan kommentar, tar Andersson fram skalpellen för trepanering. Hon vet precis – och låter läsaren veta – vad personerna tänker och känner. När de, i den allvetande författarens ögon, tänker fel (eller inte alls) skruvas ironin upp: ”Amanda Fridh gjorde så som brukligt är för den som bara nätt och jämnt förstår vad som sägs men är ivrig att visa att det sagda inte är värt att uppehålla sig vid. Hon slog ned på ett fragment av det hon hört, det fragment som låtit begripligt därför att det är igenkännligt.”
Så skapar Lena Andersson sitt galleri av fränder och fån att analysera. Det är ofta elakt, inte sällan underfundigt och träffande, någon gång medkännande och klokt – men som helhet ger mig läsningen klaustrofobi.
I intervjuer i samband med förrförra romanen, ”Dottern”, fick Andersson frågan om verket var självbiografiskt. Hon hävdade då att hon undviker att skriva självbiografiskt eftersom det skapar fel slags läsarkontrakt. Hon vill att läsaren fritt ska fånga upp idéer och tankar, utan att knyta fiktionen till hennes person och därmed begränsas.
Hennes nya bok tycks även den vilja förmedla tankeväckande idéer om hur ”människan” är funtad. Men jag får problem med det där fria läsarkontraktet. Lena Andersson, krönikören, tornar nämligen upp sig som en skugga bakom texten. Hennes omdiskuterade utläggningar mot kulturrevolutionärer, normkritiker och idealister, mot alla som inte förstår att ”människans natur” i grunden är egoistisk och konkurrensdriven.
Emellanåt är allt jag kan tänka på hur kapitlens kvinnor illustrerar denna redan kända konservativa samhällsanalys, snarare än att skapa fritt tankerum. Ja – hur kvinnorna liknar ett stall av loppiga käpphästar. Säkert var det inte så det var tänkt.
