En strejk kan få en hel stad i Norén-stämning
Mikael Niemi vet exakt när språket ska göra saltomortaler
Publicerad 2023-09-20
Strejker är raketbränsle för fiktionen. I den klassiska borgerliga romanen kan en otrohetsaffär eller en taskig barndom klyva en familj, men en stor arbetsmarknadskonflikt kan skapa Norén-stämning i en hel stad. Dessutom är dråpligheten granne med gravallvaret under strejken, indragna pissraster samsas med klasskampen. Själv har jag aldrig förstått varför inte fler författare skildrar strejker.
Mikael Niemis senaste roman ”Sten i siden” är en nybyggarroman med fantasy-inslag – och den använder just en strejk för att anrika fiktionen. Handlingen utspelar sig i Tornedalen och kretsar kring en familj indragen i en stor vägkonflikt. Tidsmässigt trippar boken ledigt fram och tillbaka mellan 30-, 70-, 90- och 2000-tal. Lite påminner det om tv-serien ”Sherwood” som gjorde högklassig krim av det gamla ordspråket om att det tar fem generationer att glömma en strejk.
Redan på första sidan introduceras berättelsens Abel och Kain. Eino är en försupen vägarbetare som drömmer om att utvinna tallolja. Wilhelm, hans bror, är hemmansägare och berättelsens bockfot. Han åtrår Einos hustru Saara och förser henne med vackra sidensjalar när brodern är i skogen. Han drar sig inte heller för att förtala familjen inför myndigheterna så att fattigstödet dras in.
När den stora strejken bryter ut ställs allting på sin spets. Sonen Algot – den mest solidariska – blir strejkbrytare när sättpotatisen tryter. Lockropen från Wilhelm drar ner Saara i mörka tankar och dottern Marta blir olämpligt gravid. Med sedvanlig skicklighet öppnar Niemi konflikterna som ryska dockor, där den ena såriga relationen blottas under den andra.
Parallellt med detta utspelas också en historia under 70-talet, där den besatta Siw rids av sin inre Babadook. Som läsare förstår vi att hennes anfall är kopplade till strejken och läsningens njutning består i det långsamma uppdagandet av sambandet.
En välkomponerad arbetarroman har den stora fördelen att den kan ställa personliga och politiska konflikter på samma nivå. På så sätt blir politiken ”på riktigt”. Det beror på att arbetarklassen är direkt uppkopplad mot välfärdspolitiken: ett indraget bidrag kan skapa en medeltida svält, en strejk kan få en familj att rämna. Niemi utnyttjar detta skickligt, dessutom på en prosa som det slår gnistor om.
I ett makalöst parti beskriver han slitet med att bända upp en tallstubbe: jordkokorna som skvätter åt alla håll, männen som far runt som potatissorkar med sina sågar, och rotsystemet som tycks sträcka sig till jordens inre. Som läsare känner man överansträngningens ångest ut i fingerspetsarna. Dessutom tjänar tallstubbarna som en metafor för de sega torparna, som klamrar sig fast vid jorden. Niemi vet exakt när språket ska vila – och när det ska göra saltomortaler.
Men detta är också problemet med ”Sten i siden”. Den är nämligen lite för välordnad för sitt ämne. Strejker är ju besvärliga saker, som sällan får den effekt som de inblandade tänkt sig. Därför är det något som stör med hur Niemi – i den svenska modellens anda – vallar läsarna i led. Vid varje planerat stopp håller han kunniga föredrag och lägger undertext i våra näverkontar. Det är lite för prydligt helt enkelt och som läsare börjar man längta efter en romanvärld där det går att sticka av på eget bevåg, in i skogen, och utforska själv. ”Sten i siden” hade mått bra av att Niemi tagit av sig varselvästen och låtit romanen färgas mer av 70-talet – de vilda strejkernas årtionde.
