Kafkas Diamant

Lennart Bromander om författarens sista månader - och kvinnan som till sist fick rätt

”Så vackra händer och ett så blodigt hantverk.” Franz Kafkas första ord till Dora Diamant är berömda. Den unga judiska kvinnan, som brutit upp från sin ortodoxa hemmiljö i en polsk shtetl, arbetade sommaren 1923 på ett semesterhem för judiska barn vid Östersjökusten. Dit kom också den svårt sjuke Kafka med sin syster och det var när han såg Dora stå och rensa fisk han fällde sin replik. Efter det var de oskiljaktiga under de elva månader Kafka hade kvar att leva.

Dora Diamants positiva betydelse för Kafka under hans sista tid har alltid erkänts och redan Max Brod lyfte generöst fram henne i den första Kafka-biografin 1937. Där gör han henne dock till en romantisk nittonåring, medan hon i själva verket var tjugofem och hade mycket större livserfarenhet och mognad än vad som brukar framgå i Kafka-litteraturen. Men Dora opponerade inte mot Brods reducering av hennes ålder och använde den sedan gärna själv.

Dora Diamant är alltså en välkänd gestalt men enbart som bihang till Kafka. Nu kan man för första gången möta henne på egna villkor i en mycket fängslande och innehållsrik biografi med den något spekulativa titeln Kafka”s last love - The Mystery of Dora Diamant. Författaren heter Kathi Diamant och man frågar sig förstås genast på vilket sätt hon är befryndad med Dora. Den frågan fick hon också av en lärare i tysk litteratur när hon började läsa vid universitet i början av sjuttiotalet. Hon hade då aldrig hört talas om Dora Diamant och började forska efter det eventuella släktskapet. Det gör hon fortfarande, och den här boken är ett resultat på vägen.

Kärleken mellan Dora och Franz var omedelbar, total och genomgripande för dem båda. Dora hade ingen litterär eller särskilt intellektuell bakgrund men var mycket sensibel och hade en betydande skådespelartalang som hon senare kom att utbilda. Hon ingöt en intensifierad livsvilja hos den sjuke författaren och gav honom möjlighet att bryta upp från den förtärande tristessen i Prag och flytta till henne i Berlin, där de trots sjukdom och fattigdom upplevde en mycket lycklig tid, innan lungsoten helt tog över våren 1924. Kafka dog i Doras armar på sanatoriet Kierling utanför Wien den 3 juni 1924.

Sedan försvinner Dora Diamant ur litteraturhistorien, men som Kathi Diamants energiskt genomförda undersökningar visar är Doras fortsatta liv ändå mer än väl värt att följa. Och Kathi Diamant har också gjort upptäckter som har stort intresse för förståelsen av Kafkas verk.

Dora var alltså polsk judinna, bosatt i Tyskland, men i motsats till Kafkas tre systrar överlevde hon nazismen. Åtta år efter Kafkas död gifte sig Dora med en kommunist, som omedelbart arresterades efter Hitlers makttillträde, varvid Gestapo lade beslag på Kafkas brev till Dora liksom de anteckningsböcker han fyllt under tiden med henne. Man har ännu inte givit upp hoppet om att finna dessa papper i de väldiga materialsamlingar som efter kriget fördes över till Sovjetunionen.

Så småningom lyckades paret med en liten dotter emigrera till Sovjetunionen, där maken åter arresterades, och denna gång var det NKVD som lade beslag på de återstående resterna av Kafka-material som Dora sorgfälligt försökt skydda. Det enda som hon lyckades behålla var Kafkas hårborste. Den finns nu att beskåda på en kibbutz i Israel.

Doras make blev kvar i Gulag, men Dora och hennes fyraåriga dotter kunde hösten 1938 ta sig ut ur Sovjetunionen för att efter en mer än äventyrlig resa hamna i London veckan före krigsutbrottet 1939. Hur Dora tog sig ur det hermetiskt slutna Sovjetunionen finns inga uppgifter om och den enda rimliga förklaringen är att hon accepterat att på något sätt verka som agent åt NKVD som gärna använde just tyska eller polska judar på grund av deras språkkunskaper och mycket bättre kännedom om västligt liv än ryssarna själva.

Dora och hennes dotter var räddade, men Dora, som mirakulöst undgått arrestering av både Gestapo och NKVD blev i stället gripen av den engelska polisen och som ”enemy alien” förpassad till en årslång internering på Isle of Man. Där sammanförde man tyska medborgare utan att skilja på judiska flyktingar och hängivna nazister. Författaren skildrar klokt nog detta föga kända kapitel i andra världskrigets historia ganska utförligt.

Dora avled i London i en njursjukdom 1952 och ägnade sina sista år att kämpa för sitt modersmål, jiddisch, och för Kafka - hennes dotter kallade alltid Kafka för ”min första far” trots att han avled tio år innan hon föddes. Under sitt sista år började Dora också föra anteckningar över sitt liv med Kafka. Först år 2000 dök dessa anteckningar upp och ingen Kafka-forskare före Kathi Diamant har haft tillgång till dem.

Under många år hade Dora Diamant värjt sig mot den litterära världens tolkningar av Kafkas verk. Hon menade att ingen som inte känt Kafka som människa kunde förstå dem. Därför ansåg hon också att Max Brod handlade fel när han gav ut romanerna trots att Kafka velat att de skulle brännas.

Av alla lärda Kafka-utläggare har denna inställning mest uppfattats som en naiv och enbart emotionellt baserad reaktion. I Doras efterlämnade anteckningar framgår att den snarare bygger på djupa insikter i Kafkas predikament som författare.

Kafkas livsprojekt var, enligt Dora Diamant, av närmast ofattbara dimensioner: att bringa världen till renhet. Vid sin död hade han bara hunnit ägna sig åt det förberedande arbetet, dissektioner, friläggande av fakta om människans villkor, ett material som sedan skulle bearbetas och byggas en syntes av. Kafka insåg själv att han skulle bli grovt missförstådd om hans arbeten publicerades i detta ofärdiga skick och det var därför han ville att de skulle brännas.

Han fick onekligen rätt - Kafka är fortfarande i det allmänna medvetandet en dystergök och nihilist. Alla minnesbilder av honom som människa pekar däremot entydigt på en närmast karismatisk ljusgestalt som älskades av alla, inte minst av de barn som kom i kontakt med honom.

Dora Diamants fragmentariska anteckningar från sjukbädden nära trettio år efter Kafkas död får de disparata bilderna av människan och författaren Kafka att harmoniskt smälta samman.

Biografi

Lennart Bromander