Som ett eko från tältlägret i Högdalen
Publicerad 2014-02-24
Romska dikter och sånger i Jag är där vinden är beskriver det långa utanförskapet
På ett antikvariat hittade jag en helröd bok, titulerad Zigenardikter. Den är tryckt 1964 och Katarina Taikon har stått för urvalet. Hon har också signerat just det här exemplaret ”Till Margrete”, och av den anledningen har samlingen en särskild plats i min bokhylla. I förordet skriver hon att zigenardiktningen, inte längre är levande bland romer i Sverige. Dikterna och sångerna har inte samma naturliga plats i den yngre kulturen.
Redan på tidigt 1950-tal, då de flesta av de här dikterna är skrivna, beskriver Papusza något liknande. Bronislawa Wajs, som var hennes födelsenamn, föddes i Polen 1908 men blev utstött av det romska samhället då hennes dikter offentliggjordes. Att publicera deras sånger var att göra dem tillgängliga för ”gadjes”, icke-romer. Misstänksamheten mot de andra var välgrundad, vilket Jackie Jakubowski tar upp i sitt förord.
Det dubbla utanförskapet, Papuszas privata samt det utanförskap romer alltid behövt utstå, reflekteras i dikterna. Hon har tagit på sig en börda som hon anser nödvändig:
”Ni kommer att försvinna allesammans,
Döden kommer att ta er en efter en.
Och ingenting ska vara kvar efter er.
Men jag skriver bästa jag kan,
även om jag gråter ofta (…)”
Utgåvan är kort men berättar mycket. Fokus ligger på gruppernas förhållande till naturen i efterkrigstider. Skogen är deras hem, fyllt av otvungen skönhet. Samtidigt är det en hård och skoningslös plats. Skildringen är oupphörligt lidelsefull, utrop i äkta sturm und drang-stil.
Jag får påminna mig själv om att det faktiskt är låttexter jag läser. Utan musik fattas ett element. Klangen bakom orden går alltid att ana, men utan ljud blir texten ofta banal.
Tur då att storheten inte ligger i formuleringarna. Översättningen kan inte ha varit enkel, rimmen placeras till synes där det är möjligt. Storheten ligger i stället i själva vittnesmålet, och i perspektivet.
Papuszas liv har nyligen blivit film, som bland annat visades på Göteborgs filmfestival. Ändå är det på ett helt annat sätt som Jag är där vinden är blir högaktuell. Samtidigt som denna diktsamling når svenska läsare rivs ett tältläger i Högdalen. Där bor nästan bara romer från Rumänien. Inte heller Papuszas karaktärer är helt hemma i skogen. Den romantiska långa vägen, håller på att gå förlorad. Fria romer var näst intill en myt redan då:
”De svarta och olyckliga zigenarna
har lämnat svartskogarna:
lyckan har övergivit dem
men finns kvar i svamparna.”
En icke accepterad position i samhället. En identitet som inte kan förbli intakt. Misären består.
