Mord är ingen vits

Publicerad 2014-10-08

Skämten tar udden av Mats Olssons deckardebut

Mats Olsson, sportkrönikör och deckarförfattare.

Nöjesjournalisten Harry Svensson kör ner till Malmö för att träffa Ulrika, en kvinnlig vinimportör som han haft mejlkontakt med. Det är underförstått att hon är intresserad av dominanslekar och gärna vill ha smisk. Så i ett gitarrfodral har han med sig en mattpiskare.

Nu går det inte riktigt som han tänkt sig. Ulrika ger honom en höger sedan han smiskat henne med handflatan. Harry tar sig tillbaka till sitt hotellrum. En dörr i korridoren står på glänt. Där inne ligger bluesartisten Håkan Sandell och snarkar. Och bredvid honom ligger en död kvinna.

Det är upptakten till Mats Olssons deckardebut Straffa och låta dö.

När jag fick höra att han hade skrivit en deckare blev jag nyfiken - och gick naturligtvis med på att recensera den. Det är inte så länge sedan jag berömde hans översättning av Wambaughs Hollywood Station-trilogi. Genom åren har Olsson tipsat om en hel del amerikanska deckare som jag uppskattat. Med tanke på hans stilistiska förmåga lovade det här gott.

Och det är väl så att om en bok inte når upp till ens förväntningar finns det risk att man blir överkritisk.

Ja, kanske är det överdrivet att reagera redan på sid 35. Två bårar bärs ner i lobbyn. I den ena ligger den halvt medvetslöse bluessångaren som tycks vinka mot Harry. ”Den som låg på den andra båren vinkade inte.”

Det vet ju både du och jag att lik inte kan vinka. Att poängtera det är att samtidigt säga ”Det här är en liten skojig bok.”

Är det inte väl kitsligt av mig? Även hos Chandler och Dennis Lehane förekommer det vitsiga kommentarer. Jo, men där drar jag ibland på munnen. Skämt som inte går hem får något ansträngt över sig. Jag måste erkänna att jag är ganska misstänksam mot människor som ska dra skämt i tid och otid. Även om jag nu inte känner Mats Olsson, jag har bara hälsat på honom några gånger, är jag säker på att han inte är den typen.

Så varför detta flamsiga vitsande?

Jag tror att det blir ett problem för Olsson att han som person ligger så nära Harry Svensson. Och inte då bara yrkesvalet. Även när det gäller åsikter om allting från musik till journalistik till grillrecept och Skånes landsbygd. Vi har ju genom alla krönikor en rätt tydlig bild av vad Mats Olsson tycker och tänker.

Det skulle förstås vara pinsamt om någon läsare fick för sig att det här intresset att smiska kvinnor på ett sexistiskt sätt inte bara är Harrys. Jag menar, Mats Olsson är anhängare av Feministiskt initiativ.

Ändå är det ­inte så enkelt.

Jag tror det är själva genren som Olsson vill ha en viss distans till.

Okej, det är en deckare. Men inte riktigt. Man får se det med lite humor.

Det är synd. Från sid 349 och två hundra sidor fram löper historien på riktigt bra. Så det känns att Mats Olsson faktiskt skulle kunna skriva en bra deckare.

Men då får han inte vara rädd för att framstå som en deckarförfattare.

Och sedan - bara ett tips - borde han kanske byta huvudperson.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.