Passion, revolution och mens i Kiros nya dikter

Med ”Det röda är det gränslösa” tar hennes författarskap ett besynnerligt steg framåt

Lidija Praizovic

helskärm

Hur känns det att vara inne i en depression? Ensamt? Öppet? Tråkigt? Bittert? Ljuvt? Djupt? Platt? Fritt? Kreativt? Fegt? Alienerat?

Depressionens många och motstridiga lager gestaltas i poeten Judith Kiros andra diktsamling ”Det röda är det gränslösa”, som just kretsar kring tillstånd, stämningar, hållningar. Och förstås skulle det inte vara Kiros om inte den inre sjukdomen hänger ihop med den yttre verkligheten. Här blandas kristen mystik och självspäkelse, sjukhusvistelser och medicinering, och en sorts förtorkad själverotik, med Försäkringskassan, Comviqs kundtjänst, inkasso, de döda, kriget och havet.

Kiros fortsätter sitt lärda och roliga arbete med intertexter. Om debuten ”O”:s primära intertext var Shakespeares drama Othello, plockar hon här upp ett annat verk ur den anglosaxiska traditionen: den medeltida anakoreten Julian av Norwichs bok Revelations of Divine Love. Lekfullt bråkar hon med Julians ljusa gudstro. Hos det kiroska diktjaget finns mer tvivel, en medvetenhet om den egna synden, strösslat med kroppsvätskor och kladd. Det hämtas kraft ur Julians isolering och transcendenta hängivelse, men mest är det nog Julians sexton uppenbarelser som hon år 1373 fick av Kristus som inspirerat. Kiros skriver fram sina egna drömsyner, laddade med annan subjektivitet och vår tids svarta hål.

Hon använder sig av figurationen den överkänsliga kvinnan; hon som faller, svimmar, blöder, äter dåligt, har migrän, inte orkar kliva ur sängen eller lämna hemmet, men här görs hon delvis performativ och queer. Jag kommer att tänka på Isabella Nilssons Nonsensprinsessas dagbok: en sjukskrivning och En bok för Ingen som ju också arbetar med feminint kodad känslighet, sjukdom och nonsenspoesi. Hos Kiros uppstår dock andra frågor: Vem har rätt till känslighet? Arbetarkvinnan? Den svarta kvinnan? Eller bara den vita kvinnan vars blå blodådror syns genom huden?

Det röda är det gränslösa är väldigt olik O. Frågor om ras och sexualitet utvecklas, och religionen tillkommer. Men framför allt gäller skillnaden formen. Om O var stram, med hög densitet, nästan rumphuggen, är den nya diktsamlingen uppluckrad, utsvävande, blurred. Att läsa den är som att tumlas runt av milda vindar och vågor.

Ibland tappar jag intresset och faller ur; det är inte dikt som suger in läsaren, det är inte dikt med fart och mål, Kiros är inte särskilt intresserad av att kommunicera med läsaren. Då gör jag en ansträngning och försöker ta mig in igen. Man kan uppskatta det frånvända, eller inte, men klart är att Kiros med sin nya diktsamling tar ett stort, originellt och besynnerligt kliv som poet.

Vad det röda i titeln syftar på? Blodet, passionen, revolutionen och mensen – det som gör oss smutsiga, upproriska, sårbara och föränderliga!