Att bli bunden kan vara en väg till frigörelse
Flykten från en barndom central i Tova Gerges ”Fearplay”
Publicerad 2024-02-27
Iris flyr. Hon flyger visserligen över Atlanten mot småstaden Twin Falls, från sina föräldrar, men det ska nog på samma gång ses som en flyktväg. Good girls go to heaven, bad girls go to Twin Falls, sägs det. Och så länge hon är bland molnen befinner hon sig i detta kategoriska gränsland, mellan ungdom och vuxen, i spurten ut mot det okända. Hon flyr från en barndom, från att vara någons barn, från sin missbrukande pappa Michael som försvunnit och från mamman Bas desperation efter att ta kontroll över tillvaron.
Iris ska bo hos Antonia, eller Toni som hon kallar sig. Hon är het, hon arbetar på en skjutbana i Twin Falls, har en inkomst och verkar rätt så gullig. Hon varvar tekopps-emojis med pistol-emojis och nakenbilder i chatten. Iris ska arbeta med blommor på Elisabeth Flowers och någonstans finns en tanke om att hennes försvunna pappa, som är uppvuxen i samma småstad i Idaho, ska möta henne där. Samtidigt försöker hon snabbt göra sig av med den önskan. Det är inte därför, intalar hon sig själv, som hon anländer till Twin Falls.
För det enda Iris säger sig vilja göra är att hålla på med blommor och ha en enkel relation med en person som bjuder på saker och skjutsar henne till ställen, och som inte förväntar sig något tillbaka, utom hennes kropp. Det är som att Iris själv går på det, att det är det enda hon behöver, att närvara genom att samtidigt avlägsna sig.
Likt Tova Gerges förra roman ”Pojken” handlar ”Fearplay” på många sätt om kontroll, förlusten av den och de olika strategierna för att både få tag i den och släppa taget. Parallellt med Iris flytt till småstaden Twin Falls, är mamman Ba kvar i sökandet efter Michael. Medberoende, står det i baksidestexten. Jag vet inte om jag håller med om just ”medberoende” som beskrivning, det är också en mänsklig handling, att stå kvar vid den man älskar, att vänta, fortsätta ömma och förbanna sig, trots allt det destruktiva.
Medan Ba skräms av kontrollförlusten, söker Iris den. För henne blir den ett sätt att frigöra sig och samtidigt ett närmande till henne själv. När Iris kontaktar ”repkonstnären” Velvet, är det just arrangemanget med kroppen, det som liknar det Iris gör med blommorna, som gör henne intresserad.
”Om Velvet kunde binda mig så djupt in i sömnen att jag försvinner. Om jag fick slippa prata, slippa berätta om hur jag mår.” Repen runt handlederna vänder Iris mot sig själv. Vad händer om hon inte kan komma loss, tänker hon. Men vad spelar det för roll? Hon har alltid suttit fast, på andra sätt.
När Iris berättar om Velvet för Toni står det: ”Iris berättar mer som det är nu, men berättelsen ljuger fortfarande, hon fattar det. Det var inte som sex. Det var allvarligare. Det fanns delar av Iris där som Toni inte vet om, som Iris knappt ens själv orkar med.” Lögnerna, eller de vaga självinsikterna, är både kärnan och problemet i romanen. Lögnerna blir en förhandling och nödvändighet för både Iris och hennes mamma Ba. Samtidigt bildar avsaknaden av självkännedom en mur kring de båda.
Visst väntar jag på en sorts upplösning, allra främst av Iris. Mitt läsarbegär blir inte förlöst. Visst känns det besvärligt att inte kunna komma under skinnet på henne, vad vill hon, vad känner hon, varför denna kyla? Jag skulle kunna säga att detta också är Gerges metod, att inte mata läsarbegäret, att inte följa en given prosa-logik, att också låta ett avstängt inre ta sig uttryck i andra former, som handlingar och fysiska interaktioner. Men när både mor och dotter tvingas sträcka sig bortom sin egen självkännedom tar distansen för stor plats i läsningen.
”Fot och ryggrad och rädsla och familj och värld sitter ihop”, skriver Gerge och på många sätt är det dessa förbindelser som ”Fearplay” snuddar vid men inte fördjupar sig i. Närmast kommer jag Iris när repet binder kroppen, ändå tvingas man stanna vid huden. Men där finns åtminstone en vilja, ett begär efter att mötas, knyta an, kommunicera och närma sig, om inte de andra karaktärerna, så sig själv.
