Godheten spricker, ondskan sipprar in

Cecilia Annell om Siri Hustvedt en av världens mest spännande författare

En dag blir konsthistorikern Leo Hertzberg helt betagen av en målning han ser på ett galleri i New York. Han söker upp konstnären, Bill Wechsler, och de finner genast varandra. Vid denna tidpunkt är Bill gift med poeten Lucille, en bräcklig och undflyende kvinna. Leo lever i ett passionerat äktenskap med litteraturhistorikern Erica Stein. Slumpen gör att Bill och Lucille flyttar in i samma hus i Soho som Leo och Erica. De två paren får barn samtidigt, två söner. Ganska kort därefter skiljs Bill från Lucille och han flyttar ihop med en annan kvinna, historikern Violet Blom.

I sina tidigare romaner har Siri Hustvedt hållit sig till ett intimt, småskaligt format. I den nya romanen Vad jag älskade sväller hon ut, i tid och i persongalleri. I centrum står de två familjernas gemenskap kring ett ständigt spännande intellektuellt liv under ett kvarts sekel. Men också teckningen av perifera karaktärer, vänner och ovänner, släktingar och bekanta, är fint gjord. Det hela är mycket bra översatt av Ulla Roseen.

Hustvedt skildrar i bokens första del en närmast paradisisk tillvaro av kärlek, vänskap och arbete. När sedan en tragisk händelse inträffar sprängs denna tillvaro i bitar och en ny era tar sin början. Ondskan sipprar in, och den har kommit för att stanna.

Liksom i sina tidigare böcker arbetar Hustvedt mästerligt med det kusliga. En spricka i tillvaron blottas som uppenbarar en annan verklighet, präglad av kaos, osäkerhet, hot, död. Det mest välbekanta visar sig vara något annat. Vi söker en rationell förklaring som ska kunna återställa lugnet. Det behöver inte nödvändigtvis ha skett något brott. Det är sveket som är det kusliga, som i en Hitchcock-film.

Hustvedt är fena på att beskriva detta predikament, en fundamental osäkerhet som vilar strax under den tunna ytan av säkerhet. Våra sinnen är inte pålitliga, vår identitet inte given, kroppen inte osårbar (när som helst kan vi faktiskt dö), men vi måste blunda för detta för att våga leva. Vi litar på världen och på att andra människor talar sanning. Vi är oändligt troskyldiga. Och det är vår styrka, en förutsättning för att vi ska kunna leva lyckliga, för att vi inte ska bli sinnesrubbade.

I Leos betraktelser blir konsten en plats för undersökning av det kusliga. Han skriver en bok om relativiteten i vårt seende. Är sinnesintrycken statiska eller förändras de med tiden? I återblickar på barndomen i Berlin ser han klart miljöerna framför sig, platserna, ljuset. Vad är det som sker i våra hjärnor när vi återvänder till halvt bortglömda platser? frågar han. Silas inte minnena genom hans medvetande om den skräck som skulle följa? Familjen flydde redan 1935, då Leo var fem år, men resten av släkten förintades i dödslägren.

Förintelsen anspelar också Bill på i sin konst. Han utgår från material i sitt eget liv men i konstverket förenas motiven med mänsklighetens. Violet skriver en avhandling om hysteri i Frankrike kring förra sekelskiftet. Här finns tanken att varje tid ger människor specifika uttrycksmöjligheter för sin vantrivsel i kulturen. Det hysteriska symptomet har i dag sin motsvarighet i ätstörningar eller personlighetsstörningar som kännetecknas av bristande empati. Människor svälter sig eller äter sig till döds, eller de plågar och dödar andra.

Personerna befruktar var-andras tänkande. När Violet skriver sin bok om hysteri gör Bill samtidigt konst på temat. Och på ett annat plan dubb-leras romanens skeende i Bills konst och i de böcker som personerna skriver.

Här finns en kritik mot New Yorks sensationslystna konstscen. Den kufiska konstnären Teddy Giles gör konceptuell konst med våldsinslag och tänjer på gränserna för vad som är acceptabelt, ivrigt påhejad av extatiska konstkritiker. Han skapar sig en image som en våldsam person. En mängd kattlik dyker upp på stan, en ung pojke försvinner och det ryktas att det är Giles som ligger bakom dåden. Ju underligare rykten, desto mer stiger priserna på hans konstverk. Giles är ondskan personifierad och kommer att spela en central roll i romanen.

Jag skulle vilja se ett möte mellan Siri Hustvedt och Michel Houellebecq. De är ute i samma ärende – att undersöka den senkapitalistiska västvärldens sjukdomar – men de har helt olika synsätt. Där Houellebecq ställer en diagnos vars enda tänkbara – men omöjliga – bot blir att återgå till det som var förr finns hos Hustvedt en vilja att se dagsläget i vitögat, att se ondskans yttringar som eviga återkomster – vi måste leva med detta och på något vis behålla hoppet. Vi måste införliva olyckan i lyckan.

Siri Hustvedt är en av världens mest spännande, nu levande, författare. Vad jag älskade är en monumental tidsskildring, knivskarpt återgiven genom en känslig konsthistorikers medvetande. Hustvedt knyter ihop det mest personliga med det mest teoretiska. Tänkandet är en sensuell upplevelse. Konsten och litteraturen handlar om livet, sällan har man känt det så starkt som i denna roman.

Roman

Siri Hustvedt

VAD JAG ÄLSKADE

Cecilia Annell