Michel Houellebecq

Har Houellebecq blivit snäll och sentimental?

Mer familjedrama än politisk pamflett i nya romanen

Av: 

Johanna Frändén

Tre år efter ”Serotonin” kommer nu Michel Houellebecqs nya roman ”Anéantir” på franska. Någon svensk översättning finns ännu inte utgiven.
Tre år efter ”Serotonin” kommer nu Michel Houellebecqs nya roman ”Anéantir” på franska. Någon svensk översättning finns ännu inte utgiven.

BOKRECENSIONER

Det var inte utan att en viss houellebecqsk mättnad infann sig efter förra romanen Serotonin från 2019. Känslan av att han hade mikrat upp gamla beprövade grepp och provokationer gjorde att boken mest blev ett sorts pyttipanna, utan mersmak. Frågan inför nya boksläppet var om Michel Houellebecq och hans förläggare kände samma sak, att det faktiskt var dags att förnya sig en aning, hur litterärt problematiskt uttrycket än må vara.

Anéantir betyder ”tillintetgöra” eller ”förinta” och redan i första kapitlet av den nya romanen anar man varför. En video av en skenhalshuggning av Frankrikes ekonomiminister Bruno Juge dyker upp på flera franska myndigheters hemsida. Underrättelsetjänst larmas, rörliga bilder på ännu ett terrorattentat – ett äkta den här gången? – börjar spridas på internet och pulsen stiger.
Mitt i allt detta sitter Paul Raison, en av ekonomiministerns närmsta män och bokens huvudperson. Paul är, liksom de flesta Houellebecq-karaktärer, medelålders, lätt melankolisk och ensam. Men han är gift och framgångsrik, låt vara att äktenskapet med Prudence varit dött i tio års tid.

När Pauls åldrande pappa drabbas av en stroke blir han tvungen att intensifiera den sporadiska kontakten med syskonen igen och romanen förflyttar sig tillfälligt från de politiska högkvarteren i Paris till den franska landsbygden i vindistriktet Beaujolais. För att illustrera gapet mellan den självupptagna storstadsbourgeoisien och verklighetens folk? Nej, det tycks faktiskt inte vara Houellebecqs ärende den här gången. Den påtvingade familjeåterföreningen ger visserligen upphov till sura uppstötningar här och där, men Anéantir är mycket mer ett familjedrama (!) än en politisk pamflett. Och faktum är att Michel Houellebecq visar sig vara en lyhörd relationsskildrare med utmärkt gehör för familjedynamik och både det talade och tysta språket mellan vuxna människor vars enda gemensamma nämnare är föräldrarna.

Har Michel Houellebecq blivit sentimental? Ska han inte avhandla ett enda besök hos en prostituerad?

Med undantag för en elak och rätt rolig skildring av en svägerska skriver Houellebecq fram en lite kantstött släkt där i princip alla är lätta att tycka om. Har han någonsin skrivit mer ömsinta kvinnoporträtt? Jag tror inte det. Har han över huvud taget ägnat kvinnor som huvudpersonen inte ligger med eller inte önskar ligga med så mycket uppmärksamhet i någon roman? Inte vad jag kan minnas. När Pauls syster, den fromma katoliken och hemmafrun Cécile, vid ett tillfälle tvingas ta jobb i köket hos övre medelklassfamiljer är upplevelsen av osynlighet och förnedring – ”hennes första möte med klasskampen” – så drabbande att man drar efter andan. Det är framför allt en scen som inte alls känns karaktäristisk för författaren.

Och här någonstans finns det skäl att fråga sig: Har Michel Houellebecq blivit sentimental?

Ska han inte avhandla ett enda besök hos en prostituerad? Ska inte kuken ha sitt?

Jo, det kommer till slut. Men inte med den vanliga houellebecqska utgången.
Den del av romanen som utspelar sig i Paris är lite vassare i konturerna. Jakten på den okända terrorgruppen från inledningen puttrar på genom nästan hela den 730 sidor tjocka boken. Men den som hoppas på en politisk action-roman blir snabbt besviken. Om Michel Houellebecqs tidigare böcker, något hårdraget, känts som idéromaner som krävt en intrig, är det här en mycket mer intim berättelse om familjerelationer och liv och död, där samtiden mest brummar på i bakgrunden. De sedvanliga attackerna på feminister, minoriteter och allehanda rättänkare uteblir mer eller mindre i Anéantir.

Samtiden är för övrigt 2027 och Frankrike ska snart gå till presidentval i ett sorts postpolitiskt tillstånd, där den avgående presidenten utsett en marionett, en populär tv-personlighet, att styra under kommande mandatperiod. Interiörerna från presidentvalskampanjen är träffsäkra och de ledande politikernas grad av fiktionalisering varierande.

Många har anklagat hans samtidskritik för att vara både reaktionär och rasistisk. Av detta finns inga spår i Anéantir

Presidenten, en uppenbar streber utan några andra ambitioner än att regera, får aldrig något namn men är tydligt inspirerad av Emmanuel Macron och Michel Houellebecqs kända skepsis inför hans gärning. Pauls chef Bruno Juge är i själva verket ett ytterst välvilligt porträtt av Frankrikes sittande ekonomiminister Bruno Le Maire, nära vän till Houellebecq i verkliga livet. Till och med Greta Thunberg dyker upp på ett litet hörn.

Det är längesedan Frankrikes vänsterintellektuella tog sin hand från Michel Houellebecq. Många har anklagat hans samtidskritik för att vara både reaktionär och rasistisk. Av detta finns inga spår i Anéantir, däremot går det att argumentera för att romanen rör sig i en något värdekonservativ (nåja) och väl mysig (eh) riktning. Men så tar berättelsen plötsligt en ny vändning. Det fanns uppenbarligen någon gräns för den spirande feelgood-idyllen trots allt.

Det enda som är sig helt och hållet likt från tidigare Houellebecq-böcker är språket, det nästan talade, ofta underfundiga och lättillgängliga tilltalet är intakt i Anéantir. Det, tillsammans med en habil intrig och en rad pricksäkra iakttagelser av människan och samhället gör att de 730 sidorna känns betydligt kortare.

Det här är ingen bok som kommer ställa till skandal eller debatt. Det är inget ideologibygge av vare sig den ena eller andra sorten. Michel Houellebecq är mest ute efter att berätta en berättelse den här gången och det är överraskande goda nyheter.

ANNONS

Njut av över 500 000 ljudböcker - prova BookBeat gratis i en månad!

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Houellebecq tillbaka med ny politisk roman

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Michel Houellebecq

Frankrike

Familjerelationer

Romaner

Emmanuel Macron

Paris

Böcker