Intellektuell porr eller porrig filosofiroman?

Lyra Ekström Lindbäcks roman öppnar för en moraldebatt om sexuellt kapital

Publicerad 2023-11-13

Lyra Ekström Lindbäck (f.d. Koli) är författare, kritiker och doktor i filosofi. Hon debuterade 2012 med ”Tillhör Lyra Ekström Lindbäck” och nominerades 2014 till Augustpriset för romanen ”Ett så starkt ljus”. Hennes nya roman, ”Moral”, är även den nominerad till samma pris.

Det är synd om mannen, tänker jag när jag läser Lyra Ekström Lindbäcks senaste roman. Inte nog med att män efter #metoo inte får hålla på med sexuella övergrepp längre. I #postmetoo-eran får de heller inte vara otrogna eller utnyttja sina maktpositioner för att få lite het, förbjuden sex med underordnade, utan att hamna i lättavkodade nyckelromaner. Jag är inte ironisk, utan djupt oroad inför den intellektuella dubbelmoraliska alfamannens försvinnande, för vad ska vi då göra uppror mot?

”Moral”, som Ekström Lindbäcks roman så dramatiskt heter, handlar nämligen om en ung, kvinnlig doktorand i moralfilosofi som reser till ett universitet i Tjeckien för att skriva på sin avhandling. Den attraktiva handledaren är en svensk, internationellt erkänd professor och bihandledaren är hans fru.


Det dröjer inte länge förrän huvudpersonen Anna och den snart 50-årige professorn inleder en hemlig sexuell relation som kommer att glida fram och tillbaka mellan kurragömmalekar i postsovjetiska byggnader, sexiga underkläder, avsugningar, julklappsköp till barnen och Wittgenstein-citat. Den tjeckiska kulturen framställs som en teaterkuliss för två väldigt självupptagna individer som då och då drabbas av moraliska huvudbryderier och insikter som att filosofin behöver litteraturen för att återupptäcka sig själv. Här och där får vi också suga på klassiska moraliska problem som ”ödmjukhetens paradox”: hur kan man medvetet sträva efter att vara ödmjuk, utan att det resulterar i självgodhet?

Det är först när vi blivit lika på alla plan, som vi kan ställa oss frågan – hur gör vi för att inte bli sexkapitalister?

Vad är det jag läser egentligen? En intellektuell porrnovell eller en porrig filosofiroman? Det är som om ”Sophies värld” hade slagits samman med ”Femtio nyanser av grått”. Boken handlar också om gränsöverskridandets njutningar, om underkastelsen som befriar, om fåfängan i könsrollernas evinnerliga kamp. Kriget som pågår är inte mellan kärlek och sex, utan mellan vilka som får ockupera det första rummet i den andres hjärta?

I Annas fall är hon inte den andra kvinnan, utan den tredje, snart kanske fjärde eller femte kvinnan. Och detta trots eller kanske just tack vare hennes sexuella kapital. Anna är en snygg och världsvan Übermensch som kör över allt och alla, inklusive sig själv i jakten på erkännande. Anna slutar som en sårad diva, men inte av brustet hjärta, som på Anna Kareninas tid, utan av brusten självbild. Bör vi känna empati för sårade karriärister? Det är frågan.


Även om jag inte blir särskilt berörd av Annas öde är det befriande att läsa om en kvinna som vågar erkänna sina mörka sidor på ett så oförblommerat sätt. Jag njuter av fraser som: ”Smaken av makt bränner metalliskt på tungan, och jag vet inte om den är min eller din”. Ekström Lindbäck är en lysande stilist, en modig moralist, som får mig att drömma om en värld där kvinnor inte behöver ursäkta sig för sin sexuella makt längre, en värld där de skulle kunna bygga seximperier kring sig bortom gott och ont, bortom horor, nuckor och madonnor.

Romanen skulle också kunna starta en moraldebatt kring kvinnors sexuella kapital i de offentliga rummen. Hur långt bör man gå i det egna begärets och varubyggandets namn? Var finns samtidens hjältinnor? Medan Elon Musk och grabbarna i Silicon Valley använder sina multipla kapital för att ”rädda världen”, verkar vår tids kvinnor nöja sig med att endast rädda sig själva. Det är gott nog. Någonstans måste man ju börja.


Den franska sociologen Eva Illouz hävdar att samhällsförändringar sker genom en förändring av könsmaktsordningen. Vi befinner oss ljusår från en sådan förändring. De biologiska skillnaderna skiljer oss fortfarande åt. Så länge kvinnor inte kan få barn upp till 60- och 70-års ålder eller betraktas som sexobjekt livet ut, på samma villkor som männen, kommer kampen mellan könen fortgå. Det är först när vi blivit lika på alla plan, som vi kan ställa oss frågan – hur gör vi för att inte bli sexkapitalister? Det är i alla fall för mig den viktigaste moraliska frågan.

Café Bambino – Jens Lapidus är kille

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.