Ett socialt experiment med en ung älskare
I ”Den unge mannen” når inte Annie Ernaux sina högsta höjder
Publicerad 2023-11-12
Åh, Annie Ernaux skriver om förbjuden förälskelse igen, är min första tanke när jag får ”Den unge mannen” i händerna. Det är en kortroman på strax under 40 luftiga sidor och en skiss över hennes förhållande med en nästan trettio år yngre student just före millennieskiftet. Den går också att läsa som en pendang till den fantastiska ”Sinnenas tid” från 1991, där hon återger sin relation med en rysk gift man så hudlöst att det känns som att man själv ligger på hans bröstkorg post coitum och flämtar. Men om passionen stod i fokus då är det ålders- och klasskillnaderna som är textens centrum här. Eller snarare är det huvudpersonens upplevelse av att repetera sin egen ungdom. Hon tar med sin unge älskare till teatern, till Europas huvudstäder, till barerna i staden de bor dit hon själv gick ut som student.
”Tillsammans med honom gick jag igenom alla åldrar i livet, mitt liv.”
I bokens inledning förklarar hon osentimentalt att hon går med på att träffa A, som han kallas, i förhoppningen att förlösas från sin skrivkramp. Ibland iscensätter hon förhållandet likt en regissör som själv spelar huvudrollen i en sorts minnenas skådespel: ”Den huvudsakliga anledningen till att jag ville fortsätta historien var att den på sätt och vis redan hade ägt rum, att jag var den fiktiva huvudpersonen i den.”
Annie Ernaux hela gärning visar med kraft att autofiktionen har en självklar plats i litteraturens panteon
Denna upptagenhet av tiden, upprepningen och besattheten av att få fatt i ett flyktigt minne gör att författaren faktiskt framstår som ganska osympatisk. Under läsningen av ”Den unge mannen” får jag svårt att frigöra mig från känslan att ta del av en genomarbetad manipulation.
Ernaux förnekar förstås inte detta. Hon skriver: ”Jag befann mig i en härskande ställning och använde vapnen som ingick i en härskarmakt jag emellertid visste var bräcklig i ett kärleksförhållande.”
Som ofta är fallet i hennes litterära universum glider berättelserna in i och ut ur varandra. Relationen med den unge mannen underhålls mestadels i hans studentkrypin, mitt emot sjukhusbyggnaden där Annie Ernaux genomförde en abort i början av 60-talet, en berättelse som är ramen för hennes roman ”Omständigheter” från 2000. De båda händelserna ges också plats i ”Åren” från 2008, då hon med sociologisk skärpa tecknar den franska fyrtiotalistgenerationens kollektiva livslinje.
Om aborten och återseendet av sjukhuset skriver hon i ”Den unge mannen”: ”I detta överraskande, nästan otroliga sammanträffande fanns beviset för ett mystiskt möte och en historia som måste upplevas.” Det blir ett socialt experiment med tid och rum. I den trettio år yngre älskaren lever Annie Ernaux också om sin egen klassresa, med skillnaden att det nu är hon som lär upp en student från arbetarklassen i borgerskapets koder och gester.
Det är ibland svårt att separera den vördnad ett nobelpris ofrånkomligen för med sig från det faktiska litterära intrycket. Annie Ernaux hela gärning visar med kraft att autofiktionen har en självklar plats i litteraturens panteon. ”Den unge mannen” är lite för tunn, bildligt men också bokstavligt, för att leta sig hela vägen upp till hennes högsta höjder.
