Nästan suggestivt om arbetsvillkor i rymden
Olga Ravns sci fi-roman ”De anställda” lyfter inte riktigt
Publicerad 2023-11-09
Av alla fack Olga Ravns andra roman, ”De anställda”, kan placeras i – en posthuman rymdodyssé, en dystopisk arbetsplatsredogörelse, en text skriven för en utställning med konstnären Lea Guldditte Hestelund – så är vittnesskildringen det enda riktigt konkreta, inklusive allt vad det innebär av opålitliga berättare.
För hur berättar man om någonting som inte låter sig kläs i ord? Var slutar den oförklarliga erfarenheten och var börjar berättelsen? Bokens omkring hundra korta vittnesmål har samlats in av en namn- och ansiktslös organisation. De förhör besättningen ombord ”det sextusende skeppet” om deras arbetsrelation till en rad mystiska föremål eller väsen som har hittats på planeten Nyupptäckten. Besättningen utgörs av både människor och människoliknande varelser, eller det är vad de fått höra, vilket har gett upphov till en oro kring vem som är vem eller om var och en egentligen är artificiella intelligenser.
Besättningen redogör för arbetet med att ta hand om de så kallade föremålen, vilka influerar dem på mystiska sätt och framstår växelvis varma och kalla, en eller flera. De beskriver sina drömmar, längtar efter livet de lämnat efter sig på jorden, funderar på arbetets nytta och om allt de gör är förprogrammerat eller om det finns ett liv utanför skeppet.
Allt vi tar del av kunde vara en simulation. Men allt kunde också vara en datorgenererad roman
Berättelsen är likväl sekundär och avtäcks endast glimtvis via vittnesmålen. De anställda är på många sätt lika anonyma och abstrakta som föremålen. De saknar namn och beskrivning och talar alla med samma pseudofilosofiska konstvärldsjargong, där allt prat om ”föremålen i rummen” framstår både satiriskt och självparodiskt, mummel i marginalerna.
Det talas mycket om skillnaderna mellan de mänskliga och människoliknande varelserna. Men den egentliga skillnaden består i den mellan organisationen och alla anställda som inte är kapabla till att påverka det arbete som helt och hållet tycks definiera dem. Och så leds man mot de oundvikliga frågorna som hopar sig, och Ravn ställer själv irriterande många sådana: Vilka är de anställda? Vad är det för föremål de undersöker? Vad är detta för värld?
När Ravn gav ut ”De anställda” på danska 2018 sa hon att det var en befrielse att skriva en science fiction-berättelse under vågen av självbiografiska romaner. Det var det säkert. Men man kan fundera på om en sådan märkeslapp handlar om ett intresse för science fiction eller om den i stället mynnar ur en amazonifierad värld, där allt kategoriseras. Ravn var inte den enda. Samma år gav hennes generationskamrater Theis Ørntoft och Jonas Eika ut science fiction-doftande böcker under en kort våg till vilken också Lars Skinnebach och Peter Adolphsen bidragit, utan att de för den skull producerat genrelitteratur.
Jag läste ”De anställda” när den kom ut på danska och upplevde science fiction-flörten frustrerande, inte minst på grund av romanens svävande, oprecisa tonfall. Allt vi tar del av kunde vara en simulation. Men allt kunde också vara en datorgenererad roman.
Att läsa boken i svensk översättning ger ett lite annat intryck av det sextusende skeppet, även om det fortfarande inte lyfter från marken. Ravn har en sprakande språkpalett men tyr sig till svajiga lustigheter (”Ska jag trouble shootas?”), intetsägande frågor (”Är jag programmets hand?”) och luddiga formuleringar (”Jag vill helst inte vara, där jag kan vara”). Rymdodyssén täcker mycket på kort utrymme, vilket också betyder att den aldrig landar någonstans. ”De anställda” är en nästan suggestiv kollektivroman om prekära arbetsvillkor i rymden.
