Rasfångarna på fortet
Publicerad 2013-08-21
På anstalten i Landskrona spärrades de prostituerade in
Forum
Vilket ohyggligt mörker! Om prostituerade vid 1900-talets början har jag läst en del forskning, men inte så nattsvart som här. Läsaren kommer nämligen kvinnorna nära, känner deras förtvivlan. Allt som vanligtvis brukar kittla i skildringar av prostituerade saknas. Kvinnorna blir just så mänskliga som myndigheterna ville hävda att de inte var.
Författaren och journalisten Eva F Dahlgren knyter ihop säcken med den självbiografiska Farfar var rasbiolog. Hon utgår från ett fotografi hon inte förmådde glömma på en naken kvinna i Rasbiologiska institutets fotoalbum. Hon var intagen på tvångsarbetsanstalten i Landskrona, den enda i landet. Där skulle lösdriverskor tuktas med hårt kroppsarbete för att ”minska de sexuella nervretningarna”.
Dahlgren beger sig till Citadellet i Landskrona med dess skrämmande isoleringsceller, börjar gräva i arkiven, intervjuar forskare, lyfter fram kvinnornas personliga brev till personalen, läser personalens grundliga biografier över de intagna.
Återigen ställer hon frågorna: Vem har människovärde? Vems blick avgör vem som är undermålig? Farfar - som var professor i botanik och föreläste i rasbiologen Herman Lundborgs anda - ansåg att den nordiska rasen var mest värdefull. Tanken under mellankrigstiden - när de prostituerade spärrades in - var att samhällets utgifter för ”idioter” och ”vaneförbrytare” bör minimeras - med hjälp av rashygien.
Tidigare var Citadellet ett fängelse, men nu sorterade det under socialdepartementet, som krävde kategoriseringar av anstaltschefen. Kvinnorna fotograferades, fick utseendet (obehagligt stort och brett käkparti) och sättet (själlöst och självbelåtet) noga beskrivna. Ambitionen var att skaffa sig kontroll över samtliga ”lösdriverskor” från alla polisdistrikt.
I den rasbiologiska andan menade man att kvinnorna genetiskt var predestinerade att höra till ”bottensatsen”. Ingen relaterade till klass, trots att de kom från proletära förhållanden på landsbygden, ofta Norrland. Många hade vuxit upp i fosterhem, fått utomäktenskapliga barn eller genomgått skilsmässor från missbrukare. De var arbetslösa och hemlösa på grund av fattigdom och syfilis. ”Nöden har tvingat mig ut på gatan”, skrev en av kvinnorna.
Ändå slog Socialstyrelsen fast att fyra femtedelar av de intagna var ”psykiskt abnorma”. Man begärde ännu grundligare klassificering. Typgalleriet rymde till sist elva kategorier, exempelvis unga lyxprostituerade ”demimonder”, äldre hemlösa ”berglärkor”, ”ligistflickorna” och så de ”psykiskt höggradigt abnorma”, nämligen de homosexuella.
Eva F Dahlgren följer särskilt två kvinnors väg genom livet och institutionerna, tysta Karin - ”infantil nymfoman” - som drömmer om att hämta sin utomäktenskapliga dotter från ett hem för syfilissmittade barn. Och utåtagerande ”demimonden” Inga som efter mammans död växte upp på fosterhem. Hon väntar förgäves på att pappan i Amerika ska sända henne en biljett.
Dokumentära avsnitt varvas med skönlitterärt gestaltade, vilket bitvis ställer till problem och stör läsningen. Var det så här? Finns det belägg för detaljarbetet? Ibland skriver Dahlgren alltför metaforiskt om skadade fåglar och maskstungna äpplen. Och jag skulle gärna slippa jolmigheter som ”Varför ska just jag som är så känslig skriva om svåra och tunga ämnen”. Men det är petitesser.
Dahlgren har skrivit ännu en drabbande bok om vårt mörka förflutna. ”Var det vetenskap?”, frågar hon medicinhistorikern Karin Johannisson som skrivit flera böcker om den eviga sukten efter att diagnostisera kvinnor. Så klart dömer hon ut det. ”Det är alltid kvinnans fel”, säger etnologen Jonas Frykman som disputerade med Horan i bondesamhället. Där försökte han göra ett porträtt på ”ett samhälle som producerade horor och fördömde dem”.
Inte ett ord i utredningen av ”lösdriverskorna” om att män orsakat misären. Skambördan är hennes. Allt kokas ned till samhällsfarlig kvinnlig sexualitet.
Vi börjar få korn på vårt nazianstrukna förflutna, men hederskulturen - som alltid tillskrivs ”de andra” - har många oskrivna blad.
