Lyckan är mamma pappa barn och pengar
Johan Kling skildrar en dyster tid
Publicerad 2019-02-27
Lars Gustafssons novellsamling Lyckliga människor från 1981 är en undersökning av olika former av lycka hos en blandad samling individer. Alla är lyckliga på sitt vis, inte minst läsaren som emellanåt lyckliggörs av språket. Johan Klings roman Lycka är en avlägsen, yngre kusin till Gustafssons bok, men här är språket lojalt mot den brist på lycka som skildras.
Vi möter David, en författare som lever ur hand i mun, trots att han arbetar på ett kontor med något oklart. Samtidigt, eller vid sidan om, är han frilans, men vad hans skriverier handlar om förblir dolt. Han bor på Kungsholmen, har en dotter på halvtid, Fia fem år, och är skild. Han är ensam, om än inte utan vänner. När han inte har Fia eller är på kontoret fördriver han sin tid med långa promenader och att reflektera över vädret och beundra utsikter från stadens broar.
Relationen till Fia knakar lite, hon har tråkigt med pappa, vilket smärtar. Men utan pengar eller vänner med barn i flickans ålder blir det ju inte så kul för henne, resonerar han. Vännernas försök att dra ut honom i det sociala livet fungerar dåligt, någonstans trivs han med avskildheten. När han möter Kajsa, en gammal bekant, kanske flirt, och det visar sig att hon är lite intresserad av honom, rids han av ångest och drömmar. Men han väljer bort henne, mest, övertygar han sig själv, för Fias skull.
Vad består den av, lyckan? Pengar? Ära? Respekt? Kärlek? Barn? Rikedom är knappast svaret, pengar löser bara ekonomiska problem och gör möjligtvis vissa andra problem mindre betungande. Äran är på utdöende och respekten är i dag rimligen en valuta med låg växelkurs. Kärlek och barn, i Davids fall främst kärleken inte bara till, utan lika mycket från barnet är här det som tycks räcka för hans lycka.
Styrkan i språket är hur den lite gråa David skildrar sin tillvaro med ett lika grått språk. Tristessen och det begränsade livsutrymmet känns i varje mening till den grad att man undrar hur hans vänner egentligen står ut med honom, än mer vad det är som får den vackra Kajsa att falla för honom.
Men det är detta som är poängen, hur den nya medelklassen i Stockholms innerstad i en tyst, kollektiv överenskommelse bestämt att lyckan är en bostadsrätt med mamma pappa barn och en god ekonomi. Men det är inte det gamla vanliga svenssonlivet, utan ett liv där barnet förklarats heligt.
Vad som gör David allra mest lycklig, det är när han får Fias erkännande. Utan de möjligheter som pengar och rätt socialt liv ger så är dessa erkännanden få, men tillräckliga för Davids lycka. På så vis är han, trots valet att hålla sig utanför medelklassens ideal, ett offer. Kärleken från barnet kostar pengar.
Det är en olycklig tid som Johan Kling skildrar, som ger så lite utrymme för den största av känslor.
