Sorg och ursinne
Publicerad 2015-05-11
Förtvivlad dikt i Erik Bergqvist sjätte samling
”sekunderna försökte tränga sig mellan våra // förvånade ansikten”
Vad händer här då? Ingenting händer, här. Orden får oss att förvånas över tingen. Vad är det som händer mellan de kyssande ansiktena, när sekunderna försöker tränga sig mellan? Eller rättare sagt: Vad får dikten att tänka på sekunder som intränglingar mellan två ansikten? Varför krånglar det poetiska språket till det så för att beskriva en vanlig enkel kyss, om än passionerad, ”ursinnigt närvarande”, och just därför lyckas påminna poeten och läsaren om någonting, som faktiskt aldrig har hänt. Och ändå påminna.
I Erik Bergqvists poetiska rum utspelas erfarenheterna i en värld som tycks ha klickat men inte förlorat hoppet, där allt framstår i en grymmare okamouflerad dager, men inte utan utsikter att något ändå ska hända eller kanske rättare sagt att något ska gå att minnas från före klickandets tid, nu en överspelad utopi.
När jag läser om dikterna i Inte är vind med den föreställningen om dikternas värld, ser jag plötsligt alla de tecken och rader som stämmer överens med min föreställning:
Leta inte
det kommer och då leta i en större
klarhet
//
Historia är det som hänt förmjölas i ljuset ljuset
som är nuet som förgår men signalerar över stora
avstånd
I Erik Bergvists poesi är allting dikt, ”förtvivlad dikt”, eftersom varje försök att återge eller beskriva verkligheten gör den overklig, eftersom den inte kan beskrivas:
Verkligheten framträder korta stunder som
bilder av sig själv
Det återfinns en sorg och ett ursinne, och dynamiken mellan sorg och ursinne, som ibland bildar stillhet, och som håller all denna obeskrivbarhet på plats. Och när verkligheten ger sig till känna:
I en väldig minut ser man åter mänskligheten
sätta sig i ursinnig rörelse efter vatten. Nästa
minut, separerat: Ursinne. Rörelse.
Vatten.
Eller som vanitas-betraktelse:
Modern rättar
till barnets mössa säger med händerna jag vet att du
försvinner men här är ännu en stund
det som inte är vind
