Tragikomisk roman om när tillvaron rasar ihop

I Marie Lundströms ”Alla måste söderut” blandas lantligt svårmod med urban livsglädje

Uppdaterad 2023-03-08 | Publicerad 2023-03-06

Marie Lundström (f. −67) debuterade 2020 med ”Sanningens kalas”. ”Alla måste söderut” är hennes andra roman.

Framgång består i att gå från misslyckande till misslyckande utan att förlora sin entusiasm, sade Churchill en gång. Han hade säkert gillat Marie Lundströms tragikomiska roman ”Alla måste söderut”, som handlar om en kvinna som försöker behålla alla i sin omgivning – inklusive henne själv – på gott humör, fast världen omkring henne bokstavligen rasar.

I centrum står faderns plötsliga död. Denne hade ohövligt nog inte bett om lov att få lämna jordelivet. De sista timmarna innan hjärtinfarkten slog till satt han dessutom och betalade räkningar, istället för att skriva poetiska avskedsbrev och annat. Eva, som romanens hjältinna heter, måste nu brottas med undanglidande läkare, faderns fallfärdiga hus uppe i Norrland, dennes orealiserade politiska visioner, och en ny, konflikträdd pojkvän med en ex-fru som får nervösa sammanbrott gång på gång.

Lundström skriver med både värme, ellipser och humor. Någonstans mellan Henning Mankell och Elena Ferrante. Lantligt svårmod blandas med urban livsglädje, långrandighet med snustorr skärpa.

Hur står Eva ut? Och varför står hon ut? Frågar jag mig gång på gång

Exfrun är förresten övertygad att Evas nya man kommer återvända till henne, vilket skapar en intressant cliffhanger boken igenom. Hon ”lånar bara ut honom”, säger hon till Eva i en av bokens många onelinerpepprade dialoger. De som vill se hur vuxna män objektifieras av vuxna kvinnor via skuld, smicker, kramar och tårar, respekt för traditioner, barnens behov med mera har mycket att lära här.

Historien får ibland thrilleraktiga proportioner när exfrun vill se hur det nya paret bor, titta på deras sängkammare, åka med norrut till Evas stuga för att ”se var barnen kommer bo” och bära Evas avlidne fars gamla skjortor – en typisk form för en kannibalistisk sorgeprocess som löpt amok. Hur står Eva ut? Och varför står hon ut? Frågar jag mig gång på gång.

 

Jag vänder mig till Freud. I ”Sorg och melankoli” skriver han att det finns två former av sorgeprocesser: Vid sorgen är det världen som blivit fattig och tom, vid melankolin är det jaget självt. I sorgen accepterar man till slut förlusten av den andre, men i melankolin brukar subjektet vilja flyta samman med det saknade objektet genom att börja bära dennes kläder, anamma dess egenskaper och så vidare – vilket Eva gör med den avlidne fadern boken igenom. När detta till slut inte räcker riktas ilskan över det förlorade objektet inåt, mot det egna jaget som förlorar i självaktning och krymper till oigenkännlighet. Det verkar vara just Evas melankoliska brist på självaktning som gör att hon står ut med exfruns fadäser. 

Men en vacker dag får Eva nog och lyckas genom sin livslust och humor att ställa en rad saker och ting till rätta igen. Och nej, detta är ingen självhjälpsbok, utan en utvecklingsroman i feelgood-tappning, som lätt hade kunnat förvandlas till en tv-serie à la ”Virgin River”.

Om mannen ifråga väljer att stanna eller inte får läsarna själva upptäcka, men en sak är säker – någon borde skriva en bok som heter ”Humor och melankoli”.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.