Ahrnes Afrika

När Marianne Ahrne reser till Afrika söker hon något ursprungligt - en tidlös salighet, djur, människor och natur i balans. Skärvor av paradiset snarare än inbördeskrigens helveten. Och visst finner hon skönhet. Generositet, livsglädje, gemenskap. I Namibia, i Mali och Mauretanien, i avlägsna byar i Kenya. Andlösa vyer, stolta krigare insmorda i röd lera, fjärrskådande blickar, lerhus i varmt kvällsljus, vilande lejon, gulögda geckor - men också dessa giriga turistjägare, tiggande barnflockar, krav på mutor, gåvor, överpriser, betalning för att låta sig fotograferas, pengar, pengar " så fort en mzungu (vit europé) visar sig. Inavlade, svältande stamfolk. Khatberusade män som kör som galningar. Getter som lever på plast och sopor. Utmärglade kor. Flera gånger pucklar hon själv på folk som misshandlar sina husdjur. De blir mycket förvånade. På Madagaskar ber hon en man med slangbella att inte skjuta de fridlysta lemurerna som hon just beundrat. Äter du kyckling? frågar han. Ja, svarar hon. Vi har ingen kyckling, säger han kallt.

Jag har hört kamelerna sjunga är kulturkritik i den personliga reseberättelsens form. Just såna möten som ovan, mellan Ahrnes egna ideal, troskyldighet och entusiasm och den snöda verkligheten är hon bra på att beskriva. Oförbehållsamt och modigt kastar hon sig inte bara ensam ut i det främmande, hon visar upp både sina misstag och sin besvikelse när hon packar för mycket, när filmprojekt går om intet eller den älskade sviker henne. Liksom sin självbelåtna triumf när hon, en otränad 60-årig dam klarar hårda fysiska strapatser och får beröm av infödda för att hon "varit en man". Denna öppenhet om det egna livet fanns också i Äventyr, vingslag från 1992 där hon skrev om resor till Indien och voodoons Haiti och vad dessa erfarenheter gav henne på ett inre plan. Vissa resenärer, som Ahrne, tycks inte längta ut eller bort till nya mättande sinnessensationer utan "dit - där min bästa hunger är" ( Vilhelm Ekelund) Jag har hört kamelerna sjunga är inte lika tät som Äventyr, vingslag, kanske väl spontant ihopstuvad här och var men nog är det fascinerande att åka med.

Bara i Saharas öken, när hon följer med i tuaregernas kamelkaravan i 60 mil och varje natt får blicka upp på stjärnorna finner hon den frid hon längtat efter, när hon i Stockholm jäktat mellan faxar, telefoner och datorer och "ändå inte fått ro att formulera en mening". Tuaregerna lever värdigt och enkelt och lämnar inte ett spår efter sig när de dragit fram. Men kamelerna håller på att konkurreras ut av lastbilar. Man behöver inte vara romantiker för att dela hennes sorg över hur snabbt uråldriga traditionella "ekologiska" levnadssätt ersätts med modern otillfredsställelse.

Reseskildring

Pia Bergström