Rätt, på måfå

helskärm

En het höstdag på centralstationen hör Inga-Lina Lindqvist en upprörd man med stark brytning ropa att han "vill komma till avdelningen för påhittade föremål", en önskan hon liksom alla andra diktare inte bara delar med mannen utan också har upphöjt till arbetsmetod: det handlar om "serendipity", förmågan "att leta på måfå och ändå pricka rätt ".

Ramberättelsen i Avdelningen för påhittade föremål är en ofta dråplig skildring av en författarturné med tragikomiska förvecklingar.

Ett av många vackra exempel på Lindqvists drastiska, strävt osentimentala humor och säkra gehör för den mänskliga patetiken är när hon i samband med en buffé i ett litauiskt slott återser sin far efter många år och de intervjuas i tv. När intervjun avslutas med att far och dotter deklarerar den bestämda avsikten att hålla bättre kontakt med varandra i fortsättningen kommer ett famlande hjälplöst replikskifte där de gångna årens språkliga och känslomässiga avstånd öppnar sig som en förkastningsspricka mellan dem. Den kvällen går Lindqvists berättarjag i säng med en vitrysk poet och drabbas av en språklig kollaps: hon får inte fram ett ord, eftersom alla hennes erotiska erfarenheter "är på svenska".

Det är när Lindqvist under författarturnén i Kanada av en slump stöter ihop med den man i vars kök hon lärde sig svenska, som den inre resan tar sin början. Mannen, T., är en av de förlorade fäder, som tillsammans med de många förälskelser Lindqvist under åren samlat på sig och sedan förlagt, fyller hyllorna i livets hittegodsexpedition.

Passionen, skriver Lindqvist, är opium för litteraturen.

Det första av dessa passionens föremål var mannens son, M., och tillsammans gör de ett lika storstilat som misslyckat försök att bli av med oskulden. Att det bara inte gick berodde på att de båda förälskade tonåringarna också var som bror och syster för varandra och Lindqvist använder misslyckandet som avstamp för en saklig och i förhållande till rådande diskursiva påbud mycket djärv diskussion av incesttabut, som börjar med Katarina von Bredows roman Syskonkärlek och via Gamla testamentet och Anaïs Nins paradisiska incestskildring utmynnar i ett pjäsfragment där von Bredows syskonpar åter möts i vuxen ålder. "Bryter du ett tabu så starkt som blodskam", skriver Lindqvist, "går du över det mänskligas gräns och träder in i gudarnas skara " Förutsatt att du är kvinna."

Lindqvists ursäkra timing i scenväxlingarna, från nuet till det förflutna, från berättande prosa till dramatisk dialog, tilllåter sådana här essäistiska utvikningar och reflexioner över moraliska problem och språkets natur, där hon vänder och vrider på möten och minnen, familjelegender och idiomatiska uttryck, som alla innehåller kunskap - men sällan eller aldrig den medvetet sökta.

För det handlade om "serendipity" också när den tonåriga vitryska flickan som ofrivilligt hamnat i Sverige, för över tjugo år sedan tog sig in i den svenska språkskogen. Inga-Lina, som inte ville gå vilse bland bisatserna, skrev meningar med så få ord som möjligt och fick då beröm för sin "sparsmakade stil", vilket ledde till den livsavgörande upptäckten att svenskan är ett språk "där man kunde skapa stil i pur förskräckelse inför bisatserna".

Avslutningsvis skriver Lindqvist att "livet vägrar låta sig berättas" som det är. Författaren måste slå och banka och slipa "för att det ska forma sig till en berättelse. Och då är det minsann inte mycket kvar av livet."

Det där är en sanning med modifikation för i Avdelningen för påhittade föremål behåller livet sin fräna, starka smak.

Prosa

Ragnar Strömberg