Mmmagi men sen?

Magnus Ringgren läser en isländsk rabulist

helskärm

Fantasterier staplas på fantasterier i Sjóns andra bok på svenska. Vad göra? Försöka hitta en linje i galenskaperna? Eller ta den ena burlesken efter den andra och strunta i sammanhang och episk tråd? Den andra sortens läsning förefaller bekvämast och mest givande i detta fall. Jag har dessutom en misstanke att den första sortens läsning inte skulle ge lön för mödan. Om man skalar löken finns det inget innersta att avtäcka vilket bärsärken i bokens första historia också upptäcker.

Han dödar allt omkring sig, livnär sig på att suga ägg direkt ur hönornas rumpor. En kyckling räddar sig in i hans trasiga visdomstand, och dess barnsliga nyfikenhet förvandlas till bärsärkens inre röst. När han till sist dör förvandlas hans ryggrad till en isländsk udde. Det är en skapelsemyt i klass med eddadikternas, och visst tävlar denne isländske rabulist med sina stora föregångare även om han driver hejdlöst med dem.

Från förra boken känner vi igen Leo Loewe och hans golem eller homunculus, ett barn av lera i en hattask som skall bli levande i tidernas fullbordan. Nu tar sig denne centraleuropeiske jude med sitt underliga bagage till Island i krigsslutet i en väldig sjögång fylld med psykedeliska drömmar. Det isländska femtiotal som sedan vecklar ut sig är inte mindre fantastiskt än historierna om hur det var före syndafloden när änglar och människor beblandade sig med varandra.

Varje kapitel är satt inom citationstecken. Det markerar avsikt, berättare, omstart, perspektivförskjutningar. Boken blir en hackande och frustande maskin som producerar text i de mest fantastiska färger. Trovärdighet är inte den här romanens uppdrag, snarare trolöshet och gyckel. Enskildheterna är underhållande, ibland lysande. Men helheten drar sig undan som om den skämdes lite för att den egentligen inte finns.

Sjón befinner sig i populärkulturens framkant genom sitt samarbete med Björk och von Trier. På egen hand, som författare, har han nog ännu inte producerat sitt mästerverk. Hans magiska realism är för mycket magi och för lite realism.

Roman

Sjón

MED SKÄLVANDE TÅRAR

Magnus Ringgren