Kettu tjusar, äcklar och glöder till sista sidan
Publicerad 2013-10-29
Barnmorskan ljuv och makaber roman om komplicerad kärlek under Lapplandskriget
I Finland har Katja Kettu gjort sig känd för att i romaner och noveller skriva om sexualitet och våld. Hennes tredje roman, den Runebergprisade Barnmorskan, utspelar sig under Lapplandskriget i andra världskrigets slutskede. Här drabbas barnmorskan Vindöga av en passion till en SS-officer med delvis finska rötter. De möts när han fotograferar lokalbefolkningen för Lappland-Kurier. Hon bryr sig inte om att han är märkt av sviterna efter massavrättningarna av judar i Babij Jar, Ukraina.
Läsaren förflyttas på ett hisnande vis mellan kärleksparets romantiska tillflyktsort i en öde stuga vid Död mans fjord vid Ishavet, och ett närbeläget tyskt fångläger där man våldtar kvinnor och utför experiment på fostren.
Finland och Nazityskland är till en början broderfolk och kvinnan tar tjänst i lägret för att få vara i sin älsklings närhet. Hennes skicklighet i yrket blir en tillgång för tyskarna.
Men i krigets nyckfulla dramaturgi ändras positionerna, tyskarna ska drivas ut ur landet. Den som slaktade blir slaktad. Befolkningen vet knappt vad som händer, vems sida de står på. Kärleksparets liv är i fara.
Katja Kettu - som är född i Rovaniemi i finska Lappland - har samlat dokument av samtidsvittnen och skapat en märklig berättelse som är både förföriskt folkviseljuv och makaber i närgånget skildrat förintelsemörker.
På ett plan skulle den kunna förekomma i Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte, som gav röst åt kvinnor som stred i Röda armén under andra världskriget.
På ett annat plan kunde den vara en erotisk spänningsroman utgiven på Vertigo förlag.
Kettu kan nämligen explodera i underbara metaforer för kåthet och horeri. Hon lider ingen brist på fantasi när det gäller att finna ord för det kvinnliga könsorganet: kukborste, pittkusk, pälsdosa för stammisar, runkarkåsa. Som vanligt kan man applådera översättaren Janina Orlov som också fört fram Sofi Oksanen och Rosa Liksoms prosakonst.
I svindlande naturscener från Norra Ishavet där det snöar ”vaggsångsmjuka” flingor och valarna simmar påminner Kettu om Rosa Liksom, som också är uppvuxen i finska Lappland. Men Liksom är mer minimalist.
Romanen är en så kallad tysketösberättelse, som vittnar om Finland blodiga 1900-talshistoria. Vindögas ”röde” far likviderades nämligen under inbördeskriget 1918. Hon minns de blanka svarta stövlarna på männen som förde bort pappan. Svarta herrstövlar förföljer henne i livet. Symboliserar våld, men också lidelse.
Katja Kettu visar på ett drabbande vis att endast ett andetag ligger mellan omsorg och födande och våld och dödande. Samma människa rymmer både offret och bödeln. Läsaren blir både tjusad och äcklad av Barnmorskan, som glöder från första till sista sidan.
