Mot domedagen!

Harry Mulisch ger Lennart Bromander en stor läsupplevelse

helskärm

I inledningen av holländaren Harry Mulischs väldiga roman Upptäckten av himlen samtalar två gestalter ur de högre regionerna, ärkeänglar eller andra celesta tjänstemän. "Testimoniet" har tagits tillbaka från människorna får vi veta, och med testimonium menas förbundsarken, Moses stentavlor med de tio budorden. Om hur detta gick till handlar sedan romanen, men den himmelska dialogen återkommer ett par gånger. Änglarna kommenterar mänsklighetens betänkliga beteenden och det framgår att "Chefen" tvingats slå till broms-arna och slutgiltigt dra sig undan. Att stentavlorna nu tas ifrån oss, är det definitiva tecknet.

De överjordiska samtalen gör parallellen till Goethes Faust uppenbar och Upptäckten av himlen framstår som ett slags anti-Faust. I stället för den framtidsoptimism som är självklar hos Goe-the, serveras vi här en pessimistisk civilisationskritik av von wrightska dimensioner. Goethes lutheranska präktighetsbudskap om att "wer strebend sich bemüht, den können wir erlösen" (bara man jobbar och knogar på, kommer allt att gå vägen) har ersatts med en varning om hur mänsklighetens fanatiska teknokratism är på väg att förgöra oss alla. Lucifer själv initierade den fatala utvecklingen för 400 år sedan genom att i öronen på Francis Bacon viska de filosofiska förutsättningarna för den naturvetenskapliga revolutionen.

Sådan civilisationskritik framstår kanske inte som värst originell, men sättet Harry Mulisch valt att formulera den på är sannerligen originellt. Historien om hur Gud tar sin hand från männi-skorna är utspunnet till en nätt liten romanlängd av 827 sidor, och det är en tegelsten av det slaget att jag börjar känna saknad redan innan romanen tagit slut. Den här romanvärlden vill jag inte gärna kliva ur.

Harry Mulisch är född 1927, och Upptäckten av himlen kom ut i Holland 1992 som ett slags krön och sammanfattning av hans författarskap. Nu ges den ut på svenska och Joakim Sundström har åstadkommit en briljant översättning; den svenska språkdräkten känns alldeles naturlig. Att Mulisch uppenbarligen är en blixtrande intelligent herre är uppenbart, men han trycker inte ner läsaren med sin tankeskärpa utan gör henne delaktig. De många subtila resonemangen är hela tiden lätta och lustfyllda att följa men aldrig förutsägbara.

Vad romanen mer konkret handlar om vill jag inte avslöja. Mulisch är nämligen också en mästare på att överraska läsaren. Några gånger under romanens gång inträffar mycket viktiga men totalt oväntade händelser, som får läsaren att omtumlad lägga ifrån sig boken. Först efteråt inser man att dessa händelser egentligen var mycket väl förberedda. Det vore brottsligt av mig att här ens antyda något om händelsernas gång, och rent allmänt kan bara nämnas att i centrum står två holländska män som båda råkar vara koncipierade samma natt som Riksdagshuset i Berlin brann 1933. Dem använder de gudomliga makterna på ett ytterst raffinerat sätt som redskap för att återfinna och återvinna förbundsarken. De är också båda ett slags Faustgestalter, den ene astronom på väg att avslöja universums hemlighet, medan den and-re börjar ana sig till vad som är maktens hemlighet. Mulisch är fullt kapabel att inte bara påstå detta utan också att göra deras resonemang trovärdiga för läsaren.

Större delen av romanen utspelar sig i Holland men också på Kuba, i Rom och i Jerusalem mellan 1967 och 1985, och det myllrar av konkret liv, roliga och briljanta replikväxlingar, spännande människor och miljöer.

Min enda invändning mot detta otvetydiga mästerverk är att en magistral domedagsprofetia egentligen inte borde kunna skänka läsaren så mycken odelad läsglädje.

Roman

Lennart Bromander